Musiken & Pedagogiken

Jag har knappt varit ute i "arbetslivet" i två veckor när jag får en plötslig insikt om samhällsklasser. Förut har jag knappast tänkt mig tillhöra någon särskild klass i hierarkin, förutom att jag är ung och andra som är äldre står över mig. Jag tänkte inte mycket på det alls och förstod nog inte riktigt när man pratade om klyftan mellan klasserna. "Sånt är väl ändå inte en stor grej i dagens Sverige", var ungefär min uppfattning.

Min insikt kom i måndags. Jag hade jobbat som städare på mitt ena jobb hela helgen, och återvände på måndagen till kontorsjobbet. Bäst när jag satt där på kontoret och knapprade på datorn, kom företagets städare in, en medelålders kvinna. Jag såg upp, och hon gav mig ett ursäktande leende innan hon började dammtorka de ytor hon kunde utan att vidröra mina papper.

Någonting i kroppsspråket sa bara PANG i mig. Som om hon måste ursäkta sin existens, att hon tyvärr måste in på mitt kontor för att sköta sitt jobb, att städa upp efter mig. Alla andra på företaget hälsar godmorgon till varandra, och man har behandlat mig som sommarjobbare på samma vis som alla äldre, fast anställda. Men mellan städaren och mig var det inte tal om att skaka hand och presentera sig. Hon skulle vara osynlig bara. Jag undrar om någon vet vad hon heter ens, fastän hon förmodligen jobbat där hur länge som helst.

Hur kan det komma sig, att jag plötsligt ligger högre i rang än henne? Vad har jag gjort som förtjänar bättre bemötande än denna hårt arbetande kvinna? Jag gör varken ett svårare eller mer ansträngande jobb än vad hon gör, jag har säkert lägre lön till och med, men ändå tillhör jag kontoret på ett sätt som hon inte gör.

Visst finns det klasstänkande i dagens Sverige, inget snack om saken. Jag känner mig helt överrumplad i denna upptäckt. Behöver liksom lite tid att smälta, tror jag.

Just nu känner jag mest något som liknar skam. Jag vill nästan be att få städa mitt eget kontor i fortsättningen.