Om berget inte kommer till Muhammed

Jag läser Pedagogiska magasinet, en artikel om så kallade hemmasittare som av någon anledning inte kommer till skolan (kanske av psykologiska, självkänsle- eller fobirelaterade skäl, tänker jag). Till bilden finns en illustration. En stackars elev står utanför skolbyggnaden och stirrar uppåt, mot den milshöga dörrtröskel som hen är alldeles för liten för att klättra över. Inifrån hörs en vuxen röst: "För en del förefaller det vara förknippat med oöverstigliga hinder att ta sig till skolan".
 
Det är en träffande illustration och den gör mig lite ledsam. Den får mig att fundera på hur den vuxna med den överlägsna rösten skulle kunna agera annorlunda?
 
Det första förslag jag kommer på innebär att den vuxna kommer ut, tar barnet på sina axlar och säger "jag hjälper dig upp!". Det känns bättre, men inte helt rätt. Denna variant har ännu inte förändrat det förgivettagna - att eleven måste upp och in, för det är så man ska göra, sådan man ska vara. Hur obekvämt det än må vara för individen i fråga.
 
I mitt hittills bästa förslag myllrar både lärare och kamrater ut genom dörren och eleven utanför lyser upp när de säger "så roligt det är att se dig, vi kan ha skola här ute istället!". För hur var det egentligen, det där gamla rådet - om man ska komma någonvart tillsammans, måste man börja där barnet befinner sig. Har vi glömt bort det?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Min profilbild