Fula ord berikar?

I kapitlet ”Astrid Lindgren och språkglädjen” skriver Therese Bergman om språket i Ur-Pippi, som hon beskriver som halsbrytande. När Pippi-böckerna kom ut var det många som hade åsikter om språket, det ansågs djärvt och eventuellt skadligt för barnen (s. 139). På 40-talet var man alltså kritisk även till den nedskalade publicerade versionen, men som vi senare sett var originalet (Ur-Pippi) ännu mer vågat. Idag kan vi se tillbaka på bägge texterna med större uppskattning och ser Pippis språk ”snarast som ett genialt drag av Astrid Lindgren” (s. 139), menar Bergman, och jag håller med om att språket är just vad som gör Pippi-böckerna så spännande och underhållande.

Numera talar forskningen för att Pippi-språket är nyttigt för barn, att det ökar medvetenhet kring språk och att nya ord alltid ökar vårt ordförråd och gör språket rikare, oavsett om orden kan anses ”fula” eller inte (s. 145-146). Nu tycker vi att det är fånigt att ordet ”fluglort” bestämt skulle redigeras till ”flugprick” (s. 146). Vilken tur att Lindgren tog tillbaka makten över lort-ordet senare, jag tänker till exempel på Bröderna Lejonhjärta! ”Ingen liten lort” har ju bättre slagkraft än ”ingen liten prick”...

När jag läser litteraturen kan jag inte låta bli att relatera till mitt eget arbete med musikundervisning i åk 1-5. De äldre grupperna bekantar sig allt mer med populärmusiken och ibland har jag censurerat mig själv när det gäller mina favoritlåtar ur genrer som rock, punk och hip hop. Jag väljer bort det som känns för vågat, egentligen inte därför att jag tror språket vara skadligt för barn, mer kanske för att jag är orolig att någon kollega eller förälder ska tycka det. För mig behöver en del musik sina svärord om man ska kunna uttrycka sina känslor ordentligt. Var jag modigare skulle jag kunna diskutera det hela med eleverna.

Men kanske är jag hypokritisk, för på samma gång finns det nyare musik som barnen gillar och som jag aldrig i livet skulle sjunga på en skolavslutning. Börjar bli grymt irriterad på att knappt kunna säga ordet saxofon innan någon ekar ”Saxofuckingfon!” (vilket är en låt av Samir och Viktor). Kanske reagerar jag så eftersom jag inte ser poängen eller någon konstnärlig vikt i det fallet, känns mest som chockvärde. Ska man svära ska man vara lite ordkonstnär, tycker jag nog.
 
Litteratur: Ehriander, Helene & Nilson, Maria. (red.) (2011). Starkast i världen! Att arbeta med Astrid Lindgrens författarskap i skolan. BTJ Förlag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Min profilbild