Gaming: Storytelling on a Small Scale
Kapitel 6 i The New Digital Storytelling tar ännu ett steg mot ökande komplexitet. Vi har talat om audio och video - vidare med spel.
Vi fokuserar nu på "små" spel, casual games. De omtalas kanske inte lika mycket som stora omfattande MMO-spel men spelas ju faktiskt av så många fler människor. I boken Beyond Barbie and Mortal Kombat har jag tidigare lärt mig att casual games är populärt i alla åldersgrupper, vuxna kvinnor är faktiskt en huvudgrupp här. De kanske inte associeras till gaming för det mesta men casual games passar mångas livsstil, korta spel som man kan spela en stund på bussen eller på kafferasten utan att man måste involvera sig i affinity groups eller lägga ned stora tidsinvesteringar.
För berättande i spel menar Bryan Alexander att spelets "immersion of a player in the story's environment" är en central aspekt. Vi lockas till deltagande genom att det finns mycket att hålla reda på i spelet och uppmärksamhet belönas med "consistency of imagination". Till exempel reagerar världen i enlighet med våra handlingar och spelets aspekter håller sig prydligt inom temat (när man väl valt ett pirat-tema för sitt spel bryter man inte temats regler). Även små spel är konsekventa i sitt berättande med texturer, musik, ljudeffekter, karaktärer som passar in. Man använder Plants vs Zombies som ett exempel på casual game med lyckad immersion.
Ljud är ett viktigt element, även om det bara är små MIDI-filer. Soundtrack förmedlar känslor och ljudeffekter ger ett extra lager av feedback till spelaren som ger djup i den fiktiva världen. Jag kan än en gång referera till hur min sambo spelar spel - med ljudet av medan han lyssnar på music eller podcasts. Helt oförståerligt i min mening! Jag kan inte spela utan auditiv feedback, man missar liksom små ledtrådar om vad som händer härnäst.
"Cut scenes" kan användas för att introducera spelets berättelse, föra den vidare eller avsluta den. Ett kort videoklipp är nära kopplat till spelansträngningen innan och kan kännas som en belöning när man uppnår ett mål. Interaktionen spelare-spel gör att man är mer involverad i handling och framsteg än vid till exempel passivt film-tittande. Alla ovanstående komponenter måste inte nödvändigtvis skapa en berättelse, men de förstärker den om den finns närvarande.
För berättande krävs ofta karaktärer. Genom att få spelaren att bry sig om de små pixlarna på skärmen, förvandlas de från grafik till levande karaktärer. Enkla tecknade bilder har även fördelen av högre igenkänning. Detaljerade bilder ser ut som "någon annan", men när man själv måste fylla i tomhet så fyller man med sig själv och egen erfarenhet.
Det är inte bara stora spel och LAN som inkluderar sociala aspekter. Tänk på Facebook och den explosionsartade succéen med Farmville och många andra spel. Själv tycker jag om turtagningsspel som går att spela socialt via mobilen, som WordFeud. Små spel har även fördelen att de kan skapas relativt lätt av små grupper eller privata individer.
Small Worlds är ett intressant exempel på ett mycket enkelt spel med en typ av handling. Du styr karaktären, en liten röd figur bestående av cirka 3 pixlar. Du kan inte dö, bara utforska världen. Alexander liknar det med en dikt i spelform, "a meditative narrative, an unfolding, abstract contemplation". Såhär såg det ut när jag spelade en stund i webbläsaren:
Jag tänker att casual games kanske ska likna en meditation. Kanske är det vår tid och kulturs motsvarighet? Det är inte riktigt socialt accepterat att sätta sig i yogaställning på tåget och säga "aooommmm", men att spela lite spel i mobilen går förstås bra. Det kanske har blivit vår utväg. Det säger ju något om vårt nutida stimulansbehov, vi kan inte ens slappna av utan att utmana och prestera. Jag påminner mig om ett citat ur Att leva i World of Warcraft, där en ung spelare faktiskt jämför fenomenet "grinding" med meditation, att det kan vara avslappnande och rofyllt.
Nästa kapitel behandlar berättande genom spel i större skala.
Vi fokuserar nu på "små" spel, casual games. De omtalas kanske inte lika mycket som stora omfattande MMO-spel men spelas ju faktiskt av så många fler människor. I boken Beyond Barbie and Mortal Kombat har jag tidigare lärt mig att casual games är populärt i alla åldersgrupper, vuxna kvinnor är faktiskt en huvudgrupp här. De kanske inte associeras till gaming för det mesta men casual games passar mångas livsstil, korta spel som man kan spela en stund på bussen eller på kafferasten utan att man måste involvera sig i affinity groups eller lägga ned stora tidsinvesteringar.
För berättande i spel menar Bryan Alexander att spelets "immersion of a player in the story's environment" är en central aspekt. Vi lockas till deltagande genom att det finns mycket att hålla reda på i spelet och uppmärksamhet belönas med "consistency of imagination". Till exempel reagerar världen i enlighet med våra handlingar och spelets aspekter håller sig prydligt inom temat (när man väl valt ett pirat-tema för sitt spel bryter man inte temats regler). Även små spel är konsekventa i sitt berättande med texturer, musik, ljudeffekter, karaktärer som passar in. Man använder Plants vs Zombies som ett exempel på casual game med lyckad immersion.
Ljud är ett viktigt element, även om det bara är små MIDI-filer. Soundtrack förmedlar känslor och ljudeffekter ger ett extra lager av feedback till spelaren som ger djup i den fiktiva världen. Jag kan än en gång referera till hur min sambo spelar spel - med ljudet av medan han lyssnar på music eller podcasts. Helt oförståerligt i min mening! Jag kan inte spela utan auditiv feedback, man missar liksom små ledtrådar om vad som händer härnäst.
"Cut scenes" kan användas för att introducera spelets berättelse, föra den vidare eller avsluta den. Ett kort videoklipp är nära kopplat till spelansträngningen innan och kan kännas som en belöning när man uppnår ett mål. Interaktionen spelare-spel gör att man är mer involverad i handling och framsteg än vid till exempel passivt film-tittande. Alla ovanstående komponenter måste inte nödvändigtvis skapa en berättelse, men de förstärker den om den finns närvarande.
För berättande krävs ofta karaktärer. Genom att få spelaren att bry sig om de små pixlarna på skärmen, förvandlas de från grafik till levande karaktärer. Enkla tecknade bilder har även fördelen av högre igenkänning. Detaljerade bilder ser ut som "någon annan", men när man själv måste fylla i tomhet så fyller man med sig själv och egen erfarenhet.
Det är inte bara stora spel och LAN som inkluderar sociala aspekter. Tänk på Facebook och den explosionsartade succéen med Farmville och många andra spel. Själv tycker jag om turtagningsspel som går att spela socialt via mobilen, som WordFeud. Små spel har även fördelen att de kan skapas relativt lätt av små grupper eller privata individer.
Small Worlds är ett intressant exempel på ett mycket enkelt spel med en typ av handling. Du styr karaktären, en liten röd figur bestående av cirka 3 pixlar. Du kan inte dö, bara utforska världen. Alexander liknar det med en dikt i spelform, "a meditative narrative, an unfolding, abstract contemplation". Såhär såg det ut när jag spelade en stund i webbläsaren:
Jag tänker att casual games kanske ska likna en meditation. Kanske är det vår tid och kulturs motsvarighet? Det är inte riktigt socialt accepterat att sätta sig i yogaställning på tåget och säga "aooommmm", men att spela lite spel i mobilen går förstås bra. Det kanske har blivit vår utväg. Det säger ju något om vårt nutida stimulansbehov, vi kan inte ens slappna av utan att utmana och prestera. Jag påminner mig om ett citat ur Att leva i World of Warcraft, där en ung spelare faktiskt jämför fenomenet "grinding" med meditation, att det kan vara avslappnande och rofyllt.
Nästa kapitel behandlar berättande genom spel i större skala.
Kommentarer
Postat av: Eva Söderberg
Har precis läst kapitlet och tackar för ditt blogginlägg - tycker att det lyfter min förståelsen för det här med spel ytterligare!
Svar:
Lisa Swahn
Trackback
