Spänningen är mest pedagogiskt produktiv

I kapitlet ”Bröderna Lejonhjärta och repertoarens betydelse” skriver Susanne Schneider om vad som sker i mötet mellan textens och läsarens repertoarer, bland annat att det kan ske en matchning, icke-matchning eller spänning i mötet. Om texten helt matchar läsarens förväntningar, blir läsarens repertoar knappast utmanad eller förändrad (s. 131). Jag tänker även att det kan bli långtråkigt, när man läser böcker och allt för enkelt kan förutspå vad som kommer att hända och vad allt betyder. Det är ju just därför man väljer svårare och svårare böcker när man växer som läsare.

Motsatsen är dock en komplett icke-matchning, då texten blir helt oförståelig. Kanske är texten för svår eller har ett väldigt gammaldags språk (för denna läsare), språnget från text till läsare blir för stort. Det bästa pedagogiska resultatet uppstår vid en spänning mellan repertoarerna, menar Schneider (s. 135). Egentligen har resonemanget en tydlig anknytning till Vygotskijs ”närmaste utvecklingszon” – man måste börja där eleven är och sedan göra stoffet lite svårare, så att det nya är utmanande men inte ouppnåeligt. Men Schneider bidrar med något extra, nämligen att den där spänningen måste innehålla lite frustration eller något som omkastar världsbilden, något som ifrågasätter.

Jag kopplar till en övning jag gjorde en gång på sommarläger. De ville undervisa om anti-rasism, förstår jag nu. Men istället för att predika om hur man ska tycka och tänka, lät de oss delta i en ”lek” hela dagen där olika grupper behandlades olika beroende på vilken ögonfärg man hade. Alla barnen blev upprörda! Orättvist! Hur kunde de bara GÖRA såhär mot människor? Ögonfärg bestämmer ju inte vem som är bättre eller sämre? Diskussionen efteråt hade mycket större tyngd nu när vi verkligen förstod. Lägerledarna vad inte rädda för att skapa lite spänning, lite frustration, lite ilska. Då lärde vi oss mycket bättre.
 
Litteratur: Ehriander, Helene & Nilson, Maria. (red.) (2011). Starkast i världen! Att arbeta med Astrid Lindgrens författarskap i skolan. BTJ Förlag.

Bokstavlig, psykologisk och symbolisk nivå

I kapitlet ”Lindgren och litteraturens tolkningsmöjligheter” skriver Emma Tornborg om hur texter kan tolkas på flera olika nivåer. Hon använder själv berättelsen ”Allrakäraste Syster” som exempel. Barn läser ofta berättelser på en bokstavlig nivå. Om texten förklarar att Barbro har en syster som heter Ylva-Li, men att hon är hemlig och bor i en magisk värld under en rosenbuske som de kallar Salikon (s. 17), då är det precis så det är. Barnet funderar inte mer på det, för detta är en saga där sådana saker kan hända. Den mer erfarne läsaren ser kanske även den psykologiska nivån, nämligen att Barbro är en ensam flicka utan nära vänner och föräldrarna ger mest uppmärksamhet till lillebror (s. 18). Det är inte konstigt att hon längtar efter en tvillingsyster, där hon ligger under rosenbusken, och att hon drömmer sig bort och hittar på allt möjligt underbart som finns i systerns värld. En tredje nivå finns också, nämligen den symboliska. Läsaren kan göra intertextuella referenser eller se symboler och bildspråk i berättelsen som metaforer för en djupare mening (s. 20).

Detta beskriver så väl det jag börjar upptäcka kring Lindgren-texter; de går ofta att tolka på flera sätt. Det fantastiska kanske hände på riktigt (genom magi), men kan lika gärna kan tolkas som karaktärernas fantasi, dröm eller något som händer efter döden. Ofta har karaktärerna ett stort psykologiskt behov av något, vilket magiskt dyker upp. På rak arm kan jag nämna Bröderna Lejonhjärta, Mio Min Mio, Sunnanäng, Karlsson på taket, Nils Karlsson-Pyssling, Draken med de röda ögonen, I Skymningslandet, Ingen rövare finns i skogen, Mirabell med flera!

Litteratur: Ehriander, Helene & Nilson, Maria. (red.) (2011). Starkast i världen! Att arbeta med Astrid Lindgrens författarskap i skolan. BTJ Förlag.

Fula ord berikar?

I kapitlet ”Astrid Lindgren och språkglädjen” skriver Therese Bergman om språket i Ur-Pippi, som hon beskriver som halsbrytande. När Pippi-böckerna kom ut var det många som hade åsikter om språket, det ansågs djärvt och eventuellt skadligt för barnen (s. 139). På 40-talet var man alltså kritisk även till den nedskalade publicerade versionen, men som vi senare sett var originalet (Ur-Pippi) ännu mer vågat. Idag kan vi se tillbaka på bägge texterna med större uppskattning och ser Pippis språk ”snarast som ett genialt drag av Astrid Lindgren” (s. 139), menar Bergman, och jag håller med om att språket är just vad som gör Pippi-böckerna så spännande och underhållande.

Numera talar forskningen för att Pippi-språket är nyttigt för barn, att det ökar medvetenhet kring språk och att nya ord alltid ökar vårt ordförråd och gör språket rikare, oavsett om orden kan anses ”fula” eller inte (s. 145-146). Nu tycker vi att det är fånigt att ordet ”fluglort” bestämt skulle redigeras till ”flugprick” (s. 146). Vilken tur att Lindgren tog tillbaka makten över lort-ordet senare, jag tänker till exempel på Bröderna Lejonhjärta! ”Ingen liten lort” har ju bättre slagkraft än ”ingen liten prick”...

När jag läser litteraturen kan jag inte låta bli att relatera till mitt eget arbete med musikundervisning i åk 1-5. De äldre grupperna bekantar sig allt mer med populärmusiken och ibland har jag censurerat mig själv när det gäller mina favoritlåtar ur genrer som rock, punk och hip hop. Jag väljer bort det som känns för vågat, egentligen inte därför att jag tror språket vara skadligt för barn, mer kanske för att jag är orolig att någon kollega eller förälder ska tycka det. För mig behöver en del musik sina svärord om man ska kunna uttrycka sina känslor ordentligt. Var jag modigare skulle jag kunna diskutera det hela med eleverna.

Men kanske är jag hypokritisk, för på samma gång finns det nyare musik som barnen gillar och som jag aldrig i livet skulle sjunga på en skolavslutning. Börjar bli grymt irriterad på att knappt kunna säga ordet saxofon innan någon ekar ”Saxofuckingfon!” (vilket är en låt av Samir och Viktor). Kanske reagerar jag så eftersom jag inte ser poängen eller någon konstnärlig vikt i det fallet, känns mest som chockvärde. Ska man svära ska man vara lite ordkonstnär, tycker jag nog.
 
Litteratur: Ehriander, Helene & Nilson, Maria. (red.) (2011). Starkast i världen! Att arbeta med Astrid Lindgrens författarskap i skolan. BTJ Förlag.


bloglovin

bloglovin

Blogg listad på Bloggtoppen.se



Vetenskap bloggar

RSS 2.0