The Networked Book
Kapitel 8 i The New Digital Storytelling har även den alternativa titeln "No Story Is a Single Thing". Det handlar om berättelser som består av nätverk, som en inledning till det större avsnittet om nya, kombinerade berättelseformer.
När berättelser bryter sig loss från romanen sidor och lever fritt i social media, hur åtskiljer vi dem från världen? Var går gränsen mellan fiktion och verklighet med alla hyperlänkar, videosvar, kommentarer och olika författare? Att hålla isär vad som är berättelse och inte är kanske inte så lätt som det en gång var.
Ett problem som uppstår är lagarna om copyright, som fortfarande har en gammaldags syn på konstnärliga verk som enskilda enheter med enskilda upphovsmän. Vissa löser detta med licensen Creative Commons, som tillåter visa handlingar som att dela, parodiera, redigera och mycket annat, så länge man får credit som ursprunglig upphovsman. Så vitt jag vet finns det olika typer av sådana licenser, en del tillåter även kommersiell användning medan andra inte gör det. En bra idé, tycker jag! Ibland vill man ha sina verk för sig själv, ibland gör det inget om subkulturer tillåts att blomstra. Ett exempel är mitt stockphoto på Deviantart som jag släppte fri, vilket resulterade i inte mindre än 35 spännande tolkningar från duktiga skapare världen över!
Bryan Alexander tycker att skapare av berättelser har tre alternativ. Antingen deltar man aktivt i social media genom att dela upp berättelser i närverkade bitar och länka externt till andra källor. Eller så accepterar man de närverk som publiken skapar, utan att direkt delta. Eller så skapar man något helt avskilt med en tydlig gräns, något helt "analogt" utan möjlighet till interaktion - vilket känns nästan märkligt (omöjligt?) i dagens kultur. Kapitlet fokuserar på det första alternativet.
Den "nätverkade boken" kan bestå av många blogginlägg, videoklipp, podcastfiler och mer som organiseras genom avdelningar, kategorier eller tags som är klickbara. Man kan även tillåta användarmedverkan, som på Wikipedia. Nätverksböcker kan vara baserade på redan trycka böcker eller skapa helt nytt material. Juan Cole använder en komplementerande stil, bloggen fick se de delar av boken som inte fick komma med i pappersversionen. Andra bokbloggar är skapade av fans, som en plats för feedback och kritik. Författare William Gibson uttalar sig om detta och säger att texterna inte tar slut när han skrivit klart dem numera, "everything is bending towards hypertext now".
Att medvetet skapa närverksböcker kräver av författaren att man skapar rätt innehåll i rätt medieform och att man har en strategi för navigation. Förmodligen skapar man mer innehåll än för traditionella publikationer, det är inte säkert att all publik tar del av alla olika bitar i berättelsen. Det kan även krävas att man övervakar kommentarer och diskussioner för att undvika spam och missbruk.
Att medvetet undvika interaktion innebär istället att slå av kommentarer, låsa sina wiki-sidor, publicera i en riktning, utesluta sociala aspekter från sitt spel och så vidare.
Fanfiction har funnits länge men får nya möjligheter med ökad interaktion via nätet. Jag vet själv hur det känns att vara ung bokslukare med många långa eftermiddagar fritid och ett fanatiskt intresse för fantasy-världar som inte kunde producera böcker snabbt nog för min smak. Jag har läst böcker om böcker. Fanfiction och nätverksböcker kom jag aldrig att fördjupa mig i, men jag ser deras appeal för den som behöver ständigt förnyad input om sitt specialintresse! Nya sätt att uppleva text kan förhoppningsvis locka allt fler ungdomar att fördjupa sig med läsande och skrivande och utveckla sitt språk.
När berättelser bryter sig loss från romanen sidor och lever fritt i social media, hur åtskiljer vi dem från världen? Var går gränsen mellan fiktion och verklighet med alla hyperlänkar, videosvar, kommentarer och olika författare? Att hålla isär vad som är berättelse och inte är kanske inte så lätt som det en gång var.
Ett problem som uppstår är lagarna om copyright, som fortfarande har en gammaldags syn på konstnärliga verk som enskilda enheter med enskilda upphovsmän. Vissa löser detta med licensen Creative Commons, som tillåter visa handlingar som att dela, parodiera, redigera och mycket annat, så länge man får credit som ursprunglig upphovsman. Så vitt jag vet finns det olika typer av sådana licenser, en del tillåter även kommersiell användning medan andra inte gör det. En bra idé, tycker jag! Ibland vill man ha sina verk för sig själv, ibland gör det inget om subkulturer tillåts att blomstra. Ett exempel är mitt stockphoto på Deviantart som jag släppte fri, vilket resulterade i inte mindre än 35 spännande tolkningar från duktiga skapare världen över!
Bryan Alexander tycker att skapare av berättelser har tre alternativ. Antingen deltar man aktivt i social media genom att dela upp berättelser i närverkade bitar och länka externt till andra källor. Eller så accepterar man de närverk som publiken skapar, utan att direkt delta. Eller så skapar man något helt avskilt med en tydlig gräns, något helt "analogt" utan möjlighet till interaktion - vilket känns nästan märkligt (omöjligt?) i dagens kultur. Kapitlet fokuserar på det första alternativet.
Den "nätverkade boken" kan bestå av många blogginlägg, videoklipp, podcastfiler och mer som organiseras genom avdelningar, kategorier eller tags som är klickbara. Man kan även tillåta användarmedverkan, som på Wikipedia. Nätverksböcker kan vara baserade på redan trycka böcker eller skapa helt nytt material. Juan Cole använder en komplementerande stil, bloggen fick se de delar av boken som inte fick komma med i pappersversionen. Andra bokbloggar är skapade av fans, som en plats för feedback och kritik. Författare William Gibson uttalar sig om detta och säger att texterna inte tar slut när han skrivit klart dem numera, "everything is bending towards hypertext now".
Att medvetet skapa närverksböcker kräver av författaren att man skapar rätt innehåll i rätt medieform och att man har en strategi för navigation. Förmodligen skapar man mer innehåll än för traditionella publikationer, det är inte säkert att all publik tar del av alla olika bitar i berättelsen. Det kan även krävas att man övervakar kommentarer och diskussioner för att undvika spam och missbruk.
Att medvetet undvika interaktion innebär istället att slå av kommentarer, låsa sina wiki-sidor, publicera i en riktning, utesluta sociala aspekter från sitt spel och så vidare.
Fanfiction har funnits länge men får nya möjligheter med ökad interaktion via nätet. Jag vet själv hur det känns att vara ung bokslukare med många långa eftermiddagar fritid och ett fanatiskt intresse för fantasy-världar som inte kunde producera böcker snabbt nog för min smak. Jag har läst böcker om böcker. Fanfiction och nätverksböcker kom jag aldrig att fördjupa mig i, men jag ser deras appeal för den som behöver ständigt förnyad input om sitt specialintresse! Nya sätt att uppleva text kan förhoppningsvis locka allt fler ungdomar att fördjupa sig med läsande och skrivande och utveckla sitt språk.
Kommentarer
Trackback
