Musiken & Pedagogiken

I ett tidigare inlägg har jag skrivit om kapitel 1-3 i boken The New Digital Storytelling. Här kommer min sammanfattning av avsnitt 1.

Jag har fått en insikt om att digitalt berättande är en fullständigt naturlig fortsättning på en urgammal del av mänsklig kommunikation, knappast en liten nisch utan något som kommer att framträda allt mer i vårt samhälle. Berättande följer de medier vi har tillgång till: muntligt berättande, grottmålningar, handskrivna symboler, tryckta böcker, svartvita bilder, bilder i färg, video och så vidare mot allt mer komplexa och omfattande medier. I nuläget har vi tillgång till nya plattformer som social media och omfattande digital speldesign. Den nya webben karaktäriseras av en nya aspekt med mikroinnehåll som gör det lätt att kommentera, bidra, påverka och kommunicera.

En studiekamrat, Magdalena Larsson, skriver så här: "Samtidigt är det många som tyck glömma att den värld vi (70 talister) växte upp i inte är densamma som för våra barn. Något som jag ser att många i min generation verkar ta för givet. De glömmer att våra 2000 tals ungar är uppväxta med web 2.0 och att det innebär att de inte sett den typ av berättande och icke mediala användningen som vi upplevde. Jag upplever att det är fascinerande (bara hos mina barn) att se hur mycket snabbare där lär sig att läsa, räkna och förstå/tala engelska (har en 5 och en 7 åring båda läser sen de var fyra år tack vare plattor, lek och kalle kunskap spel.)" Se Magdalenas inlägg här.

Det är sant att varje generation alltid förändras. Barn och unga beteer sig inte likadant i alla tider och medelålders eller äldre människor gör det inte heller. Alla tar med sig sin uppväxt och skapar sin egen definition av vad det är att vara tonåring eller 30-åring. Därför lever våra barn inte alls i samma värld som vi gjorde när vi var barn. Just därför är det så viktigt att ligga i framkant när det gäller digital utveckling! Vi som lärare kanske ha svårt att se relevansen med digitala verktyg (vi klarade ju oss så bra utan när vi var små!) men dagens barn behöver helt annan hjälp för att kunna leva i den nya värld som skapas när de blir vuxna. Egentligen ligger skolan alltid i bakkant med utvecklingen, en ny läroplan hinner aldrig implementeras innan den är helt inaktuell igen.

Så hur ser då läroplanen ut i nuläget? Hur möjliggörs arbete med digitalt berättande? Förskolans mål är ganska öppna och strävar till exempel efter att barnen "utvecklar intresse för bilder, texter och olika medier samt sin förmåga att använda sig av, tolka och samtala om dessa" (Lpfö98/10 s. 10), vilket kan tolkas på olika sätt. Vad ingår egentligen i "olika medier"? Någon pedagog kanske tänker film medan en annan har större ambitioner om att inkludera spel, blogg, podcast, animering och allt möjligt. Eftersom Skolverkets mål här är ganska vagt kan man använda det för att motivera använing av alla möjliga medier som man finner relevanta.

Vill man få betyget A i svenska i årskurs 9 krävs det att man kan "kombinera olika texttyper, estetiska uttryck och medier så att de olika delarna samspelar på ett ändamålsenligt och effektivt sätt kan eleven förstärka och levandegöra sina texters budskap" (Lgr11 s. 232). Här krävs ganska mycket av eleven och medieformen är fortfarande ospecifierad som "olika medier". Formuleringen kan dock användas som argument för att välja arbete med digitalt berättande i åk 7-9. Kravet är högt! Eleverna behöver vara väl bekanta med olika digitala uttrycksmedel om de skap kunna levandegöra sina texters budskap. Här krävs mycket arbete men jag tror att eleverna skulle finna större engagemang i att vilja uppfylla detta mål om man väljer mer nytänkande medier, hellre än om man kör fast i det traditionella. Gamla medieformer riskerar att kännas irrelevanta och oanvändbara för dagens ungdomar, som växer upp i en helt ny digital kultur.