Att känna säkerhet
Läraryrket har alltid känts som ett säkert val, något jag kunde falla tillbaka på om jag inte kom på något annat fantastiskt jag ville bli. "Man kan ju alltid bli lärare", har varit min säkerhetslina. När jag nu ser mig omkring bland jämlikar i ålder, inser jag att det är en tanke få att dem delar med mig. Att bli lärare finns inte alls på deras karta, men på min börjar den framträda allt mer som ett seriöst alternativ. Det finns tusentals andra suddiga fläckar på kartan men jag kan inte få dem i fokus, de skrämmer bort mig.
Vissa utbildningar skryter med att vara "vägen till framtidens jobb". Vi utbildar till jobb som inte ens finns än, bra va? Jag ryser ända in i märgen. Snacka om att köpa grisen i säcken. Visst kommer det vara förändringar även i läraryrket alltsom åren går, men det känns som en mycket mindre dramatisk förändring. Kanske är arbetssättet i Sveriges skolsystem helt annorlunda år 2030, men lärarna finns nog åtminstonde kvar. Att ändra ett skolsystem tar tid, och jag tror inte robotar tar över det hela i första taget. Jag skulle vara mer orolig för det om jag var busschaufför, byggarbetare eller webbdesigner.
Jag har ju läst media på gymnasiet, och om något är säkert med mediabranschen så är det att inget är säkert. Trenderna går och tekniken utvecklas, nya tjänster kan dyka upp och försvinna lika snabbt. Många frilansar. Det är inte ett arbetsliv jag kan se mig själv i. Jag drömmer om en fast arbetsplats! Någon sa till mig att barn är ju väldigt oförutsägbara och det får man ju förstås hålla med om, men inte på samma sätt. Vuxna människor skrämmer mig betydligt mer än barn.
Barn har möjligheter att utvecklas, de är så orörda och oskyldiga. Problem är mindre och okomplicerade när man är liten. Tonåringar skulle jag aldrig klara av, då skulle jag bli helt deprimerad. Men förhoppningsvis kan jag ge många unga en bra utbildningsgrund så att de kan gå vidare till de svårare tonåren med någonting bakom pannbenet.
Barn är framtiden. Så är det. Jag hör alldeles för många som berättar om de inkompetenta lärare de hade när de var mycket små, lärare som var oengagerade och okunniga. Jag ryser. Det här måste vi ändra på. Och alla vet ju, att vill man ha något gjort ordentligt så får man göra det själv.
Mot lärarprogrammet!
Du skriver "barn har möjligheter att utvecklas, de är så orörda och oskyldiga. Problem är mindre och okomplicerade när man är liten."
Jag ska börja med att erkänna att jag tänkte likadant när jag började plugga. Det är en bra motivation som antagligen gör dig till en kännande och medlidsam lärare som kommer att vara uppskattad av dina framtida elever. Men var beredd på att omformulera den idén innan du blir tokig. För även om barnen i sig kan vara okomplicerade kommer du inom kort träffa på elever med minst sagt komplicerade miljöer att växa upp i, och det går inte riktigt att stänga av.
Under min första termin hade jag praktik i en årskurs 2:a i en av stans invandrargetton. Varenda en av de ungarna hade någon form av specialpedagogiska behov och så gott som alla ahde upplevt mer skit än vad jag upplevt i mitt - i sammanhanget - långa liv. Det slutade med att jag flydde i panik.
Min poäng är denna: Var glad att du har elever som "har möjlighet att utvecklas" - för en del av dem kommer verkligen inte vara på rätt väg, trots att de inte hunnit gå särskilt långt.
//K
I ditt inlägg skriver du; "Tonåringar skulle jag aldrig klara av, då skulle jag bli helt deprimerad. Men förhoppningsvis kan jag ge många unga en bra utbildningsgrund så att de kan gå vidare till de svårare tonåren med någonting bakom pannbenet."
Man ska aldri säga aldrig..det lärde jag mig efter att ha arbetat som lärare i 8 år och sagt precis detsamma som du....tog då jobb på ett "högstadium"
och trot eller ej, det var SKITKUL! Jobbigt, javisst! Men såååå kul samtidigt!!
