Musiken & Pedagogiken

Efter tre veckor är vi nu drygt halvvägs igenom matematikkursen inriktad på årskurs 1-3. Med litteratur, föreläsningar och workshops har vi tränats inför Det Stora Provet - salstenta. Det är nu tredje gången vi examineras på ett liknande sätt under utbildningen, så det är inte riktigt lika läskigt längre, men det är helt klart en hel del press på pluggandet när man vet att man skall testas utelämnad och ensam utan hjälpmedel i en tyst sal. Hujedamej.

Med som tur är så tror jag att det gick ganska bra. :)

Ärligt talat så är det en spännande kurs. Just nu läser jag min valbara bok, Elefanten i klassrummet, och reflekterar om min egen matematiska utveckling, från grundskolan och fram till denna kurs. I grundskolan tyckte jag inte om att skriva mellanled till min uträkningar. Ofta skrev jag bara svaret, vilket frustrerade mina lärare eftersom de inte kunde se hur jag hade tänkt (jag kunde ju till och med ha fuskat och tittat på grannens svar). När de frågade hur jag tänkte svarade jag "jag vet bara", för jag hade inte lärt mig att reflektera om hur min huvudräkning fungerade. Därför är jag nu, i vuxen ålder, helt fascinerad av vanliga uträkningar som 49-24 = (49+1)-(24+1) = 50-25 = 25. Jag har liksom aldrig skrivit ut mina tankar på det sättet förut.

Tänk att det är samma tal som jag jobbade med för många år sedan som jag kan titta på nu och tänka helt annorlunda. Tänk att det alltid går att lära sig något nytt och fördjupa sig inom ett område som verkar så självklart. Min uppfattning av matematik ser helt annorlunda ut nu, både med det nya förskoleperspektivet och grundskoleperspektivet.

I mellanstadiet plågade jag min lärare med frågan "varför ska man göra så?". Magistern ledsnade på att förklara för mig och svarade "man gör så bara, du kan ju, räkna nu". Då ledsnade jag på matte, den hade ingen poäng. När jag läser litteraturen är det helt sanslöst hur typisk min situation måste ha varit. Miljontals elever världen över har lidit samma öde som jag. Man söker djupare förståelse och mening, men skolsystemet uppmuntrar drillträning i tystnad, medan provresultaten bara sjunker och sjunker.

Jag önskar mig kompetens som lärare för att behålla elevernas intresse. Jag önskar att alla elever, oavsett kön, etnicitet och samhällsklass ska känna sig kompetenta och finna mening och fascination inom matematiken. Annars kommer det här att gå åt skogen, för matematik behövs i samhället.

Jag har hört mycket om Minecraft från olika håll och efter en veckas prova-på har jag beslutat att välja spelet för min fördjupningsuppgift, kanske för att det är så annorlunda mycket annat jag har provat. För det första var det inte tal om någon just-in-time on-demand-information (Gee) här inte. Om man börjar spelet utan förkunskaper lämnas man åt sitt öde. En dag är cirka 10 minuter, sedan blir det natt. På natten kommer farliga monster fram, så den som inte samlat rätt resurser och byggt sig ett skydd ligger risigt till.

Jag kände stor förvirring, trots att jag började utforskande i Creative Mode med fria resurser så kändes allt väldigt svårt. Jag visste inte ens vilken knapp som var "gå framåt"! Jag sökte mig omedelbart till olika guider på internet för att läsa på. Minecraftwiki.net är en bra sida för både guider och encykopedi om spelets alla funktioner. Liknande tillgång till snabbinformation har jag i telefonen genom nedladdade gratisappar, Minecraft Canary och Minecraft Pro Lite Version.

Med lite hjälp lärde jag mig så hur man går runt, flyger (endast möjligt i Creative Mode), bygger, tar sönder, samlar, äter och på så sätt överlever. I Creative byggde jag ett fort och gömde mig första natten, innan jag insåg att det är (nästan?) omöjligt att dö i Creative. Många funktioner gick inte att träna där, man har inget behov av mat och alla resurser finns redan, så matlagning, samlande och "crafting" behövs inte. Därför övergick jag till Survival Mode så fort jag kände att jag började få kläm på grunderna.

Jag är en försiktig spelare och vill inte att något ska gå fel. I spel där man själv får välja när man vill spara, så brukar jag spara ofta så att jag kan gå tillbaka. I Minecraft sparas allt omedelbart, så jag har ingen chans att "ångra". Istället pausade jag ständigt de första dygnen och läste i manualer om hur man överlever sina första nätter.

Först kändes allt svårt. Men när man väl samlat lite material att bygga med, fått ihop lite trä, byggt sitt första skydd för natten, samlat lite mat, byggt en arbetsbänk och med hjälp av den byggt en säng och ett par läderstövlar så känns det som att jag klarar av detta! Informationen jag läser i guiderna blir allt mer förståerlig, eftersom jag samlar erfarenhet av spelet och kunskapen därmed blir situerad (Gee). Det ska nog bli bra det här, trots allt. (...men jag är fortfarande rädd för zombies.)

Matematisk översvämning i mitt huvud. Vad är mönstret? Vad är meningen? #tentaångest

Kom ihåg att den 15 oktober är sista dagen för att ansöka om antagning för kurser våren 2013. Jag hade tänkt välja "datorspel och lärande II" som fortsättning på kursen jag läser nu, men tyvärr har den kursen blivit inställd, mycket tråkigt. :(

Istället står mina val mellan dessa tre kurser hittills. Ska välja en av dem. Någon som har några andra förslag på bra kurser som går på distans 25% nästa termin?

Dags att avsluta matematik för förskolan och gå vidare till skolan. Det blir en utmaning! Jag känner mig fortfarande rostig med multiplikationstabellen, så jag skapade denna variation av en "lathund" att ha som bakgrund på skrivbordet. :)

 

Sista veckan på terminens första kurs = skriva examinationsuppgift! Titeln är matematiken i skönlitteraturen, jag har valt Sven Nordqvist härliga bok Hattjakten som utgångspunkt för mitt planerade temaarbete. Äntligen färdig! Här kommer ett kort utdrag:

"En mystisk aspekt av Hattjakten är karaktären Någon. Han bor i en låda i ladan och vi får aldrig veta hur han ser ut, han bara lämnar lappar. Detta ger tillfälle att skicka lappar från Någon till barnen som de får hjälp att läsa. Lapparna kan innehålla frågor och uppgifter. Hur tror ni att Någon ser ut? Vad tror ni att hans riktiga namn är? Varför bor han i en låda? Varför är han så hemlig av sig? Barnen kan rita, måla eller skapa figurer i trolldeg, pepparkakor, papier maché eller lera. Men hur stor är Någon egentligen, i verkligheten? Är han större eller mindre än barnen? Här kan man bara gissa, men en ledtråd är hur stor lådan är i boken. Med hjälp av mätning och skala kan barnen uppskatta hur stor lådan är. Lådan kan byggas i verklig storlek, då krävs ritningar och mycket mätning för att det ska bli rätt. När lådan är klar kan barnen leka i den och befästa dess storlek och egenskaper med hela kroppen."

 

I helgen deltog jag i något spännande för datorspelkursen. Kopierar ur min rapport en beskrivning om vad det var: "SLanguages är en årlig konferens om språkinlärning som i år anordnades för sjätte gången. Konferensen har ingen fysisk mötesplats, utan arrangeras fullständigt inuti den virtuella världen Second Life, på en virtuell ö vid namn EduNation. Här finns flera olika mötesplatser där seminarieledare från hela världen håller föredrag och workshops om virtuell språkinlärning, machinima och mycket mer under tre dagar."

Tänk vad häftigt det är att det går att träffas, diskutera, hålla seminarier och lära sig nytt, helt på distans och i en påhittad verklighet. Såhär såg det ut på ett par seminarier jag gick på med min avatar:

Denna vecka var vi ute på fältstudier och intervjuade och observerade förskolebarn angående matematik. En intressant reflektion fick jag själv eftersom jag återvände till en förskola där jag gjort VFU tidigare. Sist jag var där såg jag massor av deras språkarbete och funderade då på varför man inte anordnade några matematiska aktiviteter. Nu när jag var tillbaka, mitt uppe i att läsa matematikkursen, så såg jag plötsligt! Det fanns matematik överallt! Man måste räkna hur många barn som ska till skolrestaurangen, man jämför ålder, man räknar naturföremål som man hittar och jämför deras storlekar... det var antal, färger, lägesord och mönster överallt. Och nu kunde jag se det, för nu hade jag matematikglasögonen på.

En sak vi och många andra upptäcker, är att barn har svårt att svara på frågan "vad tycker du att matematik är?", möjligen om man sa "matte" istället, men då tänkte de på skola och läxor, inte på sina egna kunskaper. Kanske är det så att man arbetar med mycket bra matematiska saker i förskolan, men glömmer bort att berätta för barnen att det är matematik vi håller på med? Det är risk att matematik blir någon svårt, som bara händer i skolan och som inte har någonting med mig och mina kunskaper att göra. Man behöver höra begreppet ofta och i olika situationer, annars blir definitionen för snäv när barnen drar slutsatser: ett barn svarade "matematik är när man sorterar knappar i olika högar". En bra start, men begreppet behöver vara bredare!

Vi hade även workshop på Fenomenalen med tema geometriska former och mönster. Tänk att man lär sig något nytt och konkretiserar på ett nytt sätt varje gång!