Tidsresor och varulvar

Jag har valt att analysera Harry Potter and the Prisoner of Azkaban som skönlitterär bok och som filmadaption. I följande tre avsnitt skriver jag om miljöbeskrivningar, tidsskildring och en av karaktärerna, nämligen professor Remus Lupin.

Miljö: en nyskapande adaption

Hogwartsmiljön i tredje boken är en bekant miljö för läsaren, med vissa nya additioner. På så vis har serien en delvis kumulativ handling (Nikolajeva 2004, s. 58), eftersom varje nytt läsår introducerar nya karaktärer och miljöer, till exempel spådomsklassrummet (Rowling 2014, s. 107) och den Spökande Stugan (s. 296; 358-359), som presenteras och sedan existerar återkommande i följande böcker.

I filmadaptionen är Hogwartsmiljön inte lika bekant. Vi har bytt regissör från den romantrogne Columbus till Alfonso Cuarón, som siktat mer på originalitet i sin adaption än att vara bunden till ”the yardstick of fidelity” (Johnson 2009, s. 207; Nel 2008, s. 276). Han drar sig inte för att förändra miljöer vi sett tidigare, som området utanför slottet (Cuarón 2004, 0:27:36-0:28:01) och Hagrids stuga (01:20:33-01:23:51). För att det nya inte ska bli alltför abrupt måste man nog etablera viss kontinuitet, som att vissa miljöer är bekanta och att delvis gemensamt soundtrack behåller känslan från de förra filmerna (Gupta 2009, s. 146). Cuarón fortsätter att använda teman som komponerats av John Williams för att filmerna ska kännas som delar i samma kronologi, i alla fall i öppningsscenen och andra nyckelscener.

Cuarón reviderar även vissa magiska scener jämfört med bokens beskrivningar, förmodligen för att göra dem mer visuellt dramatiska. Marge flyger inte bara upp i taket (Rowling 2014, s. 32; 39) utan även ut ur huset och iväg mot himlen (Cuarón 2004, 0:04:41-0:05:57). Nattbussen låter inte föremål hoppa ur dess väg när den rusar fram över trottoarerna (Rowling 2014, s. 38), utan anpassar sig själv genom att väja mellan bilar, stannar och startar i raketfart och saktar ner själva tiden för att hinna klämma sig genom smala utrymmen (Cuarón 2004, 0:09:23-0:11:47). Tid är förresten ett genomgående tema som Cuarón betonar genom närvaro av klockor, en klockpendel och många andra referenser (Johnson 2009, s. 212).

Tid: ett återkommande tema

En lysande kombination av miljöbeskrivning och tidsskildring i Cuaróns filmadaption, är hur han använder sig av det Piskande Pilträdet (Cuarón 2004, höst 0:49:06; snösmältning 01:04:22; sommar 02:00:48) för att skapa övergångar där årstider demonstrerar tidens gång (Nel 2008, s. 286) samtidigt som vi får se Hogwarts vackra omgivning och själva trädet görs aktuellt inför den senare slutintrigen.

Varför är då tid så viktigt i just denna berättelse? I boken är handlingen i princip kronologisk, förutom några små narrativa analepser i form av minnen eller återberättelser, hela vägen fram till kapitel 21 då Hermiones tidsresande hemlighet uppenbarar sig. Hon har rest runt i tiden under hela året, men vi som läsare har upplevt detta kronologiskt vilket resulterat i små ledtrådar som att Hermione verkar dyka upp eller försvinna på ett märkligt sätt (Rowling 2014, s. 313; Cuarón 2004, 0:38:50) och Ron undrar misstänksamt hur hon tänkt delta i flera lektioner samtidigt (Rowling 2014, s. 103; 259; Cuarón 2004, 0:30:11-0:30:30). När hemligheten väl är avslöjad får läsaren själv följa den förvrängda tidslinjen genom att uppleva tre timmars händelser igen, från ett nytt perspektiv (Rowling 2014, s. 419-444). Denna avancerade lek med tidslinjen är ganska ovanlig i barnlitteratur (Nikolajeva 2004, s. 221-225), vilket jag tror är just vad som gör Prisoner of Azkaban så omvälvande och spännande för unga läsare.

Cuarón måste även hantera sina praktiska tidsramar. Hur omvandlas en bok på mer än 400 sidor till en film av lagom längd? Jo, man behöver komprimera vissa tidsskeenden till kortare scener. Besöket från Marge tar i boken en vecka, motsvarande fjorton sidor (Rowling 2014, s. 19-32). I filmen komprimeras repliker från hela veckan till endast två scener, ankomsten och middagen (Cuarón 2004, 0:01:38-0:05:57), som i filmen upplevs som att de sker på samma dag. Även patronus-övningarna med Lupin har komprimerats från flera svåra lektioner (Rowling 2014, 250-258; 260-263) till en enda träff med ett misslyckat försök och ett framgångsrikt försök (Cuarón 2004, 01:04:39-01:08:52), vilket är tidseffektivt men förminskar Harrys utmaning med att få till denna avancerade magi. 

Remus Lupin: förrädare eller fadersfigur

Lupin fyller funktionen av ett så kallat föräldrasubstitut (Nikolajeva 2004, s. 102) för Harry, som är föräldralös och har få stabila vuxna förebilder. I boken kan författaren ta sig tid att gradvis bygga ut en allt närmare relation genom träffar och samtal (Rowling 2014, s. 163; 197; 257) medan filmen nästan omedelbart visar hur Harry och Lupin diskuterar sina känslor öppet och avslappnat (Cuarón 2004, på bron 0:43:45-0:0:45:36; i skogen 0:55:03-0:56:08; efter patronus 01:08:14-01:08:52).

Läsaren, liksom Harry, lär känna Remus Lupin som vuxen man. Han är en förhållandevis statisk karaktär (Nikolajeva 2004, s. 109) under det år som förflyter i Prisoner of Azkaban. Med detta menar jag att hans personlighetsdrag och moral inte förändras nämnvärt under berättelsens gång. Däremot förändras Harrys egen syn på honom betydligt! Nikolajeva ger ett liknande exempel vad gäller karaktären Janne i Janne min vän (Nikolajeva 2004, s. 119), där karaktären i sig inte förändras men allteftersom vi får veta mer om personen så förändras synen på dem. För Harry är professor Lupin till en början en total främling med sjabbigt utseende (Rowling 2014, s. 78), härnäst en lärare som verkar ganska hygglig (s. 89; 147), sedan en vänlig man som finns tillgänglig för en närmare, nästan faderlig relation (s. 197; 257). En kort stund är Lupin en förrädare och varulv som hjälpt den fruktansvärde Sirius Black (s. 367) och till sist uppenbaras sanningen, att både Sirius och Remus är gamla vänner till James Potter (s. 369-398), fortfarande lojala den rätta sidan och därmed tillförlitliga. Som sagt, Remus själv är densamme han alltid varit genom hela boken, han genomgår ingen resa av personlig utveckling, men Harrys och förstagångsläsarens relation påverkas av vad vi får veta om honom.

I filmen tycker jag att vår syn på Remus blir lidande av att man inte följer upp Marodörernas sanna identitet. Den sista gången vi ser Remus, när han lämnar tillbaka Marodörkartan (Cuarón 2004, 02:00:59-02:03:23), väntade jag med spänning på avslöjandet att det är Remus själv som är ”Moony”, men det uteblir. Cuarón tycker tydligen att detta är en sidointrig utan riktig relevans, men det håller jag personligen inte med om. Jag tycker att handlingen känns icke-komplett i Cuaróns version och saknar Harrys reaktion till denna insikt.

Litteratur och film

  • Cuarón, Alfonso (2004). Harry Potter and the Prisoner of Azkaban. DVD. Warner Bros.
  • Gupta, Suman (2009). Re-Reading Harry Potter. 2a uppl. E-bok. Basingstoke: Palgrave Macmillan.
  • Johnson, Michael K. (2009). Doubling, Transfiguration, and Haunting: The Art of Adapting Harry Potter for Film. I Anatol, Giselle Liza (red.) Reading Harry Potter Again : New Critical Essays. Santa Barbara: Praeger Publishing Inc, ss. 207-222.
  • Nel, Philip (2008). Lost in Translation? Harry Potter, from Page to Screen. I Heilman, Elizabeth E. (red.) Critical Perspectives on Harry Potter. Abingdon: Routledge, ss. 275-290.
  • Nikolajeva, Maria (2004). Barnbokens byggklossar. Lund: Studentlitteratur.
  • Rowling, J.K. (2014). Harry Potter and the Prisoner of Azkaban. London: Bloomsbury Publishing. Nytryck med omslag av Jonny Duddle.

Pojkböcker och flickläsare

I sommar läser jag kursen Harry Potter och hans världar genom Linnéuniversitetet! En mycket trevlig och givande kurs, så jag tänkte dela med mig lite av vad jag skriver om. Min första uppgift handlar om att kritisera forskningsartiklar och jag valde en text på temat genus.
-----------------
 
Artikeln med titeln ”Locating Harry Potter in the ”Boys’ Book” Market” (Doughty 2002) handlar huvudsakligen om att tolka de budskap som förmedlas i pojkböcker. Terri Doughty frågar sig hur vi skulle ha tolkat Potter-serien om huvudpersonen var en flicka, kanske vid namn Harriet Potter? (2002, s. 243) Hon gör en textanalys av de första fyra Harry Potter-böckerna i relation till tre andra pojkböcker; Monster, Making Up Megaboy och Tangerine (dessa böcker är författade av Walter Dean Myers, Virginia Walter respektive Edward Bloor och publicerade under sent 1990-tal).
 
Från mitt perspektiv, som läste Potter redan som ung flicka och delade intresset med massor av tjejkompisar, känns det märkligt att se på böckerna som ”pojkböcker” överhuvudtaget, men det är från detta perspektiv som Doughty valt att betrakta dem. Hon menar till exempel att den humor som används generöst i böckerna är särskilt riktade mot pojkar (2002, s. 255). Här tycker jag att Doughty borde ha tänkt ett extra varv och kritiserat sin egen genusslentrian. Som mamma till småpojkar tycker hon kanske att skämt om öronvax-bönor och spräng-stjärtskrabbor är särskilt ”pojkiga”, men det måste inte vara den enda sanna tolkningen. Visst kan skämten vara lite barnsliga och slapstick, men jag hade inget problem med att som flicka uppskatta stilen från kvinnliga författaren Rowling. Att jag på något vis överskred köns-normer i min smak för litteratur var jag glatt omedveten om.
 
Däremot håller jag med om själva slutsatsen – helt klart skulle vi läsa böcker om Harriet Potter på ett annat sätt (Doughty 2002, s. 257). Hur då? För det första tror jag att färre pojkar skulle våga ens titta i en bok med titeln Harriet Potter, vilket säger något om den rådande könsnormen. Det är okej för flickor att läsa böcker om pojkar (det är vi redan så vana vid), men inte tvärt om. Det hänger nog ihop med att flickor fortfarande betraktas som ”det svagare könet”, på samma vis som flickor kan bära byxor betydligt lättare än pojkar kan bära kjol. Att flickor försöker efterlikna pojkar upplevs som naturligt, men inte motsatsen.
 
När Harry för första gången inser vad han är riktigt bra på – att spela quidditch – kan jag verkligen leva mig in i hur han känner sig. Vilken känsla det måste vara, att flyga på en kvast och upptäcka att just det här är jag som född att göra! (Rowling 2014d, s. 159) Här tror jag att fantasy-elementet spelar roll för min möjlighet att relatera, som flicka med obefintligt sportintresse. Om Harry fann sitt kall i fotboll skulle min iver förmodligen svalna. Precis som Malin Alkestrand beskriver i sin avhandling, är det lättare att se med nya ögon på fenomen som ”främmandegörs” (Alkestrand 2016, s. 88). Att kunna flyga är en önskedröm för både flickor och pojkar och sporten quidditch saknar förutbestämda könsroller från vardagslivet. Förresten, är det inte häxor (kvinnor) som traditionellt flyger på kvastar? Här är kanske Potter-världen inte så könstypisk som vissa kritiker verkar tro. I trollkarlsvärlden finns det måhända några stereotypt ”manliga” män, som James och Sirius, men även mer normbrytande karaktärer som den omtänksamme Lupin (Rowling 2014e, s. 89; 198; 450), den spindelskygge Ron (Rowling 2014a, s. 163-164) och omhändertagande, moderliga Hagrid (Rowling 2014d, s. 16; 253).
 
När böcker ska göras om till film måste oundvikligen många delar klippas bort och tyvärr blir denna reducering ibland på bekostnad av kvinnliga sidokaraktärer. I böckerna ser vi exempel på beundransvärda kvinnliga quidditchspelare som Angelina Johnson, Katie Bell och Alicia Spinnet, Gryffindors jagare (Rowling 2014d, s. 198-199), Ginny Weasley, som senare går med i laget efter en utmärkt audition (Rowling 2014c, s. 188) och Gwenog Jones som är kapten för laget Holyhead Harpies (Rowling 2014c, s. 59). Till och med Cho Chang är sökare för Ravenclaw (Rowling 2014e, s. 270). I böckerna uppskattar Harry tjejer som kan flyga bra, vi kan notera att han aldrig blir romantiskt förtjust i någon han inte sett på quidditchplanen först. I första filmadaptionen, poängterar dock Doughty, så blir Harrys kvinnliga lagkamrater till stumma statister (Doughty 2002, s. 243). Trenden håller tyvärr i sig i följande filmers quidditch-sekvenser (Columbus 2002, 50:52-56:25; Cuarón 2004, 51:51-55:03) och vi nämner inte ens Katie Bell vid namn förrän hon plötsligt förhäxas av halsbandet i sjätte filmen (Yates 2009, 49:37-50:43) och därmed blir relevant för huvudhandlingen.
 
Doughty jämför Potter-serien med tre mer realistiskt baserade pojkböcker som bygger en särskild bild av maskulinitet, där det betraktas som problematiskt att växa upp till man (2002, s. 245-246). Harry har visserligen problem med att vara just den-kände-Harry-Potter, men inte direkt med att vara pojke (s. 250), vilket Doughty lyfter som en anledning till seriens framgång (s. 253). Rowling hanterar istället moraliska livsproblem på en djupare, symbolisk nivå, menar Doughty (s. 256). Trots att Harry upptäcker likheter mellan sig själv och den ondskefulle Voldemort, lär han sig att de egna besluten skiljer honom från att gå samma ondskans väg (s. 258), vilket är ett tema som fortgår hela vägen genom serien.
 
På så vis skiljer sig Harry från de kriminella och avvikande pojkarna i Monster eller Making Up Megaman. Harry har trots allt goda manliga förebilder (Doughty 2002, s. 253) och blir en man genom att göra rättfärdiga val. Närhelst Harry gör något farligt och djärvt så är det inte för att verka mer manlig utan för att rädda andra, även när det gäller den ultimata uppoffringen – att offra sitt eget liv för att rädda världen (Rowling 2014b, s. 564; 575). Doughty placerar Rowling inom en ”äldre narrativ tradition” (2002, s. 253), men förhoppningsvis speglar seriens popularitet det faktum att vi fortfarande tror på hjältemod och omtanke i kampen mot det onda.
 
 
Litteratur och film:

Alkestrand, Malin (2016). Magiska möjligheter : Harry Potter, Artemis Fowl och Cirkeln i skolans värdegrundsarbete. Göteborg/Stockholm: Makadam förlag.
Columbus, Chris (2002). Harry Potter and the Chamber of Secrets. DVD. Warner Bros.
Cuarón, Alfonso (2004). Harry Potter and the Prisoner of Azkaban. DVD. Warner Bros.
Doughty, Terri (2002). Locating Harry Potter in the ”Boys’ Book” Market. I Whited, Lana A. (red.) Ivory Tower and Harry Potter. Columbia: University of Missouri Press, ss. 243-257.
Rowling, J.K. (2014a). Harry Potter and the Chamber of Secrets. London: Bloomsbury Publishing. Nytryck med omslag av Jonny Duddle.
Rowling, J.K. (2014b). Harry Potter and the Deathly Hallows. London: Bloomsbury Publishing. Nytryck med omslag av Jonny Duddle.
Rowling, J.K. (2014c). Harry Potter and the Half-Blood Prince. London: Bloomsbury Publishing. Nytryck med omslag av Jonny Duddle.
Rowling, J.K. (2014d). Harry Potter and the Philosopher’s Stone. London: Bloomsbury Publishing. Nytryck med omslag av Jonny Duddle.
Rowling, J.K. (2014e). Harry Potter and the Prisoner of Azkaban. London: Bloomsbury Publishing. Nytryck med omslag av Jonny Duddle.
Yates, David (2009). Harry Potter and the Half-Blood Prince. DVD. Warner Bros.


bloglovin

bloglovin

Blogg listad på Bloggtoppen.se



Vetenskap bloggar

RSS 2.0