En reflektion om religion

Mitt förhållande till religion har varierat under uppväxt och mognad. Här på bloggen skriver jag inte så väldigt personligt men just för detta ämne skulle jag vilja återbesöka kategori ”personlig utveckling” en stund, för att förtydliga för mig själv hur jag tänker. Jag döptes in i Svenska Kyrkan och gick på kyrkans barntimmar som barn, men kristendomen var inte så påtagligt närvarande i min uppväxt förutom de vanligaste traditionerna och högtiderna.

Som tonåring blev jag ganska anti allt vad religion heter, jag ville väl göra uppror och i mitt svart-vita tänkande kunde man omöjligt tro på Gud och samtidigt se logiken hos Darwin och vetenskapen. Trots uppmuntran att gå i konfirmation vägrade jag bestämt. En del läger lockade med att man inte behövde tro på Gud egentligen, de ville bara ”prata om livet”. En del kamrater motiverade deltagandet med ”varför inte, man får ju presenter!”. Jag tyckte inte det var värt att göra något jag inte trodde på bara för att få presenter. Jag kände mig självständig och rebellisk i mitt beslut, men egentligen hade jag respekt för religionen. Det kändes lögnaktigt att lova något som jag inte helhjärtat visste var sant.

I högstadiet tyckte jag nog om religionskunskapen egentligen. Kanske var det för att vi tittade på världsreligionerna utifrån. Jag behövde inte hålla med eller avvisa, vi bara konstaterade att så här ser traditionerna ut och det kommer sig av de här händelserna i historien. Det blev objektivt, som vetenskap. Jag fick många rätt på proven. En del kamrater sade att när de fyllde 18 skulle de skriva ur sig ur kyrkan och slippa betala skatt till dem. Jag övervägde det själv.

I gymnasiet såg religionskunskapen betydligt annorlunda ut. Kanske var det den engagerade läraren som fick mig att tänka om, kanske hade jag ledsnat på att vara tonåring. Vi gjorde studiebesök både med ett par kvinnliga präster i domkyrkan och i en katolsk kyrka. Plötsligt såg jag troende människor som var både vettiga, självständiga och som hade egna åsikter och livsstilar och som fann ett stöd i att vara del av en församling. Vi studerade bibeln och jag fann att det står mycket där som de flesta grenarna av kristendom har avvisat vid det här laget, eftersom reglerna var anpassade efter ett liv i mellanöstern för tusentals år sedan, inte efter nutidens Sverige. Jag behövde inte tro allt som stod skrivet för att bli välkomnad till kyrkan. Jag kunde till och med ha egna synpunkter, ingen skulle skrika ”förrädare!” och kasta ut mig. Det fanns en öppenhet. Det fanns en gråskala mellan svart och vitt.

Efter gymnasiet började jag sjunga i kyrkokören. Vi sjöng vid gudstjänster och jag lyssnade till prästens predikan. Jag tror fortfarande inte på Gud, men det gjorde inte så mycket. Jag började inse att jag tycker om det som svenska kyrkan gör, därför skrev jag aldrig ur mig. Jag är ok med att betala skatt till dem som verkligen tycker att kyrkan är viktig, som lägger tid där, får stöd där och gör livet bättre för sig själva och andra. För dem behövs kyrkan.

När prästen säger, ”vi ska vara tacksamma för det som Gud har givit oss”, så suddar jag bort ordet Gud i mitt huvud och tänker, jag ska vara tacksam för det som givits mig, oavsett om det var från en allsmäktig, från evolutionen eller av en ren slump. Så nu kan jag gå till kyrkan på mitt eget sätt. Och det som är bra är att jag inte är rädd för helvetet, jag bara vill vara en bra människa ändå. För min skull och för världens skull.

Observera att det här är mina egna tankar, jag är inte representant för kristendomen eller svenska kyrkan så döm inte någon om jag sa något tokigt. :P
 

Lagom är bäst

När jag såg titeln Tagga ner! Lagom bra föräldrar är bäst på biblioteket blev jag lite förvånad. Därför lånade jag den, för om något förvånar mig är det säkert ett bra tillfälle att tänka på ett annorlunda sätt. Det var nog bra, för redan första sidan får jag lust att citera:

"Alla vill vi vara bra föräldrar.
Frågan är bara: hur är man då?
En förälder som aldrig gör fel, som alltid är klok och balanserad och som alltid har tålamod?
Nej absolut inte!
En bra förälder är långt ifrån perfekt. En bra förälder är lagom bra.
Med en alltför perfekt förälder lär sig barnet inte hur världen och hur andra människor fungerar. Barnet kommer ut i livet totalt oförberett på hur tufft det kan vara. Det får ingen erfarenhet av hur man kan hantera orättvisor, klara av förhandlingar, misstag och missförstånd, hur olika åsikter kan brytas mot varandra och hur man kan lösa konflikter. Dessutom finns en stor risk att barnet känner sig misslyckat när det jämför sig med en alltför fantastisk, "ofelbar" förälder".
- Tagga ner! av Alfvén och Hofsten 2010

Sådana här böcker behöver jag läsa ibland, som en kontrast till alla pedagogiska böcker som återigen påminner om hur viktigt det är att vara lärare och hur svårt allting är och att vi måste kämpa och hur fel det kan gå med barn som behandlas fel och blaa bla bla. Man blir ju riktigt livrädd inför tanken på att senare i livet kunna vara förälder också - det är ju ännu svårare! Ibland behöver vi komma ihåg att ingen är perfekt och att vi gör vårt bästa och att vi måste vara nöjda med det vi gör bra om vi inte allesammans ska springa huvudstupa rätt in i Väggen.

Så var glad! Det är vår!

Att hitta sitt inre lugn

Häromdagen satt jag på bussen hem, helt slut. En bit bort satt en pappa med tre döttrar i olika förskoleåldrar. Tydligen hade man glömt den utlovade matsäcken, men det blev ingen panik för det. Pappan serverade istället "osynliga" kex med ost och honung, samt varm choklad i osynlig mugg. Flickorna imiterade ätande och drickande och gottade sig i värme och näring.

När matsäcken var avklarad ville flickorna ha böcker att läsa. Till min förvåning tog far fram tre tjocka sagoböcker med långa texter i och delade ut en varsin. Flickorna kunde uppenbarligen inte läsa på så hög nivå än, men konceptet fanns i alla fall om vilket håll man öppnade åt, hur man bläddrade, tittade på bilderna och klurade på vad som kanske fanns dolt bakom havet av bokstäver. När flickorna fått ro med varsin bok, trots stöket och böket i den trånga bussen runtomkring, så tog far upp sin virkning och man försjönk i tystnad.

Det såg så fridfullt ut.

Synd att man i vanliga fall har andra associationer till kombinationen tre små barn, en förälder och kommunaltrafik i rusningstid.

122 timmar

Nu är det faktiskt bara fem dagar kvar. Det känns helt overkligt.

Det är alltid lite speciellt att påbörja en ny era i sitt liv, och de olika skolstadierna är tydliga sådana. Nya människor, nya platser och nya kunskaper. På måndag börjar min högskoletid, som ska vara i tre och ett halvt år framöver. Inte konstigt att man är lite lagom nervös i magen, eller hur? :)

Äntligen körkort!

I torsdags förmiddag hade jag mitt teoriprov och körprov för behörighet B, och fick trots ångest och mardrömmar godkänt på båda två. Yaaaay!

Både jag, mamma och min sambo tyckte det kändes som om jag har körkort hur länge som helst när det bara hade gått två dagar. Det känns så annorlunda när man får köra helt själv och utan att rota efter körkortstillstånd och övningskörningsskylt. På papper blev jag myndig för drygt ett år sedan, men det är först nu som jag känner mig vuxen på allvar.

Inom en månad är det dags att beblanda sig med övriga studerande på högskolan, där jag med säkerhet är jämnårig med de allra yngsta som har behörighet. Vi får se hur det känns.

Om det blir många fler life changing moments på en gång, så är det risk att jag exploderar! ;)

Samhällsklasser

Jag har knappt varit ute i "arbetslivet" i två veckor när jag får en plötslig insikt om samhällsklasser. Förut har jag knappast tänkt mig tillhöra någon särskild klass i hierarkin, förutom att jag är ung och andra som är äldre står över mig. Jag tänkte inte mycket på det alls och förstod nog inte riktigt när man pratade om klyftan mellan klasserna. "Sånt är väl ändå inte en stor grej i dagens Sverige", var ungefär min uppfattning.

Min insikt kom i måndags. Jag hade jobbat som städare på mitt ena jobb hela helgen, och återvände på måndagen till kontorsjobbet. Bäst när jag satt där på kontoret och knapprade på datorn, kom företagets städare in, en medelålders kvinna. Jag såg upp, och hon gav mig ett ursäktande leende innan hon började dammtorka de ytor hon kunde utan att vidröra mina papper.

Någonting i kroppsspråket sa bara PANG i mig. Som om hon måste ursäkta sin existens, att hon tyvärr måste in på mitt kontor för att sköta sitt jobb, att städa upp efter mig. Alla andra på företaget hälsar godmorgon till varandra, och man har behandlat mig som sommarjobbare på samma vis som alla äldre, fast anställda. Men mellan städaren och mig var det inte tal om att skaka hand och presentera sig. Hon skulle vara osynlig bara. Jag undrar om någon vet vad hon heter ens, fastän hon förmodligen jobbat där hur länge som helst.

Hur kan det komma sig, att jag plötsligt ligger högre i rang än henne? Vad har jag gjort som förtjänar bättre bemötande än denna hårt arbetande kvinna? Jag gör varken ett svårare eller mer ansträngande jobb än vad hon gör, jag har säkert lägre lön till och med, men ändå tillhör jag kontoret på ett sätt som hon inte gör.

Visst finns det klasstänkande i dagens Sverige, inget snack om saken. Jag känner mig helt överrumplad i denna upptäckt. Behöver liksom lite tid att smälta, tror jag.

Just nu känner jag mest något som liknar skam. Jag vill nästan be att få städa mitt eget kontor i fortsättningen.


Solidaritet - en bristvara?

Nästa kurslitteraturbok jag påbörjat handlar om Solidaritet, om sammanhållning med "den egna gruppen" - samhället, nationen, samhällsklassen eller kulturen. Den kan tyckas lite allmän, verklighetsavlägsen och flummig, men efter del ett fick jag faktiskt en plötslig blixt av självinsikt.

Jag kom på att jag aldrig har haft något sammanhållning med en stor grupp. Jag tycker inte om sport och förstår inte konceptet "kärleken till laget" överhuvudtaget. (Vadå, det är ju bara nåt lag...?) Jag ryser när jag hör ordet patriotisk och har aldrig sjungit nationalsången med stolthet. Till och med nu, när det är dags för studenten och klasskamraterna skuttar upp och ner med glädje och iver att få sjunga för vi har tagit studenten, så kan jag knappast förmå mig att tänka något annat än "jaha, och...?"

Med andra ord, jag känner ingen solidaritet. I alla fall inte på någon större nivå än den närmaste familjen, eller en mycket liten bekantskapskrets. Ord som nation, klass eller lag har ingen emotionell betydelse för mig. Känner jag mig så annorlunda världen kring mig att jag helt förlorat känslan av sammanhållning? Vad beror det på? Plötsligt kan jag länka denna upptäckt till en hel massa situationer i mitt förflutna. Jag tykte aldrig om klassfester eller klassresor, de där som skulle "främja sammanhållningen i klassen"...

Nu måste jag bara komma på om det här är ett problem som jag behöver ta itu med, eller om det är relativt normalt. Kan du skriva mig ett recept på 400mg Solidaritet, doktorn?

Konstiga drömmar

Härom natten hade jag en sån där konstig dröm som känns helt normal när man sover, och sen när man vaknar minns man hur otroligt ologisk den var.

Jag drömde att det var min första dag på ett universitet. Jag var inte i Visby, utan i Stockholm, där jag aldrig planerat att plugga. Istället för en massa nya människor i klassen så var alla mina klasskamrater från grundskolan där, och läraren var vår historialärare från högstadiet. Första dagen gjorde vi ett stort prov och skulle sen välja vilken kurs vi ville gå. Sedan hämtade mina föräldrar mig, det var sent på kvällen, och vi skulle ta tåget hem. Sen vaknade jag och kom ihåg att jag inte har tagit studenten än.

Vad kan detta betyda?

Har visserligen varit lite nervös inför all förändring på senaste tiden, kanske är detta en längtan tillbaka till mindre ansvarsfulla dagar? Märkligt att allt refererar till högstadiet och inte ens till gymnasiet haha, jag fattar ingenting. Förresten har väl inte mina föräldrar hämtat mig sedan jag gick på lågstadiet...?


bloglovin

bloglovin

Blogg listad på Bloggtoppen.se



Vetenskap bloggar

RSS 2.0