Musiken & Pedagogiken

Arbete med genusfrågor och normkritik måste vara något av det svåraste och viktigaste man kan syssla med i förskola och skola (delad plats med hållbar utveckling, kanske). Precis när man råkat tänka tanken "åh vilka fina, fria barn vi har i vår verksamhet, de väljer helt själva hur de vill vara utan en tanke på samhällets traditionella könsroller!", så upptäcker man något man missat, där normerna lyser igenom med smärtsam styrka.

 

Jag talade med en flicka idag som hade blött ner sina enda vantar, så vi letade därför i lånelådan efter ett par hon kunde låna en stund. Det var kallt ute, vi behövde något varmt. Hon fick syn på ett par tunna, rosa, glittriga vantar först. Jag tyckte att de säkert också skulle bli blöta lika snabbt, vilket hon höll med om. Jag hittade de varmaste och mest vattentäta vantarna, ett par svarta. De vore väl bättre att välja? Flickan skruvade på sig och såg väldigt besvärad ut. Till sist sa hon "jag kan ju inte ha killvantar..."

 

Aj. Det gör ont i hjärtat på mig när jag påminns om vad vi gör mot våra barn. Det är SÅ viktigt att tillhöra en könspolaritet, att man hellre borde frysa än råka se icke-feminin ut. Var kommer logiken ifrån? Var gör vi fel?

 

Som tur är hade jag med en klok flicka att göra. Det räckte med ett kort resonemang angående vantarnas fördelar vad gäller värme, samt lite propaganda om att tjejer också kan ha svarta vantar (jag har ju det!), innan hon accepterade förslaget.

 

Varför finns det förresten inga rosa, glittriga, tjocka, varma och vattentäta vantar? Vilka signaler sänder vi? Det borde vara tillåtet att tycka om rosa och samtidigt tycka om att gräva i snön med händerna. Det vore ett litet steg på väg.

Jag läser Pedagogiska magasinet, en artikel om så kallade hemmasittare som av någon anledning inte kommer till skolan (kanske av psykologiska, självkänsle- eller fobirelaterade skäl, tänker jag). Till bilden finns en illustration. En stackars elev står utanför skolbyggnaden och stirrar uppåt, mot den milshöga dörrtröskel som hen är alldeles för liten för att klättra över. Inifrån hörs en vuxen röst: "För en del förefaller det vara förknippat med oöverstigliga hinder att ta sig till skolan".

 

Det är en träffande illustration och den gör mig lite ledsam. Den får mig att fundera på hur den vuxna med den överlägsna rösten skulle kunna agera annorlunda?

 

Det första förslag jag kommer på innebär att den vuxna kommer ut, tar barnet på sina axlar och säger "jag hjälper dig upp!". Det känns bättre, men inte helt rätt. Denna variant har ännu inte förändrat det förgivettagna - att eleven måste upp och in, för det är så man ska göra, sådan man ska vara. Hur obekvämt det än må vara för individen i fråga.

 

I mitt hittills bästa förslag myllrar både lärare och kamrater ut genom dörren och eleven utanför lyser upp när de säger "så roligt det är att se dig, vi kan ha skola här ute istället!". För hur var det egentligen, det där gamla rådet - om man ska komma någonvart tillsammans, måste man börja där barnet befinner sig. Har vi glömt bort det?