Om berget inte kommer till Muhammed
Jag läser Pedagogiska magasinet, en artikel om så kallade hemmasittare som av någon anledning inte kommer till skolan (kanske av psykologiska, självkänsle- eller fobirelaterade skäl, tänker jag). Till bilden finns en illustration. En stackars elev står utanför skolbyggnaden och stirrar uppåt, mot den milshöga dörrtröskel som hen är alldeles för liten för att klättra över. Inifrån hörs en vuxen röst: "För en del förefaller det vara förknippat med oöverstigliga hinder att ta sig till skolan".
Det är en träffande illustration och den gör mig lite ledsam. Den får mig att fundera på hur den vuxna med den överlägsna rösten skulle kunna agera annorlunda?
Det första förslag jag kommer på innebär att den vuxna kommer ut, tar barnet på sina axlar och säger "jag hjälper dig upp!". Det känns bättre, men inte helt rätt. Denna variant har ännu inte förändrat det förgivettagna - att eleven måste upp och in, för det är så man ska göra, sådan man ska vara. Hur obekvämt det än må vara för individen i fråga.
I mitt hittills bästa förslag myllrar både lärare och kamrater ut genom dörren och eleven utanför lyser upp när de säger "så roligt det är att se dig, vi kan ha skola här ute istället!". För hur var det egentligen, det där gamla rådet - om man ska komma någonvart tillsammans, måste man börja där barnet befinner sig. Har vi glömt bort det?
"Jag kunde!"
Tillfällen att observera spontana lärtillfällen får man inte bara i förskolan, utan de dyker förstås upp överallt där det finns barn. Häromdagen stog jag i kö i affären bakom en ca 2-årig flicka och hennes mormor.
Den dagen hade jag precis läst Det tidiga språkbadet och kunde inte låta bli att spana in hur duktig mormor var på att benämna alla matvaror och se till att flickan blev intresserad och deltog. Hon jämförde stora lökar med små lökar och flickan visade hela tiden att hon förstod vad som menades när hon tog rätt matvara för att lägga upp på bandet. Tänk så kloka de är!
Först var flickan lite blyg för att gå så nära mannen som satt i kassan och få ögonkontakt när hon lade upp varor. Då förklarade mormor så bra att alla är blyga ibland men mannen i kassan vill bara säga hej och så ska han ta betalt för våra varor... Snart var blygheten borta och det hela gick som en dans.
Innan jag försvann med min egen matkasse såg jag flickan vända sig mot mormor med ett leende så stort att nappen trillade ur: "Jag kunde, momo!"
Sån kompetensglädje gör mig varm i själen.
Den dagen hade jag precis läst Det tidiga språkbadet och kunde inte låta bli att spana in hur duktig mormor var på att benämna alla matvaror och se till att flickan blev intresserad och deltog. Hon jämförde stora lökar med små lökar och flickan visade hela tiden att hon förstod vad som menades när hon tog rätt matvara för att lägga upp på bandet. Tänk så kloka de är!
Först var flickan lite blyg för att gå så nära mannen som satt i kassan och få ögonkontakt när hon lade upp varor. Då förklarade mormor så bra att alla är blyga ibland men mannen i kassan vill bara säga hej och så ska han ta betalt för våra varor... Snart var blygheten borta och det hela gick som en dans.
Innan jag försvann med min egen matkasse såg jag flickan vända sig mot mormor med ett leende så stort att nappen trillade ur: "Jag kunde, momo!"
Sån kompetensglädje gör mig varm i själen.
Musiskt lärande
Ögon kan se och öron kan höra
men händer vet bäst hur det känns att röra.
Huden vet bäst när någon är nära -
hela kroppen behövs för att lära.
Hjärnan kan tänka och kanske förstå
men benen vet bäst hur det känns att gå.
Ryggen vet bäst hur det känns att bära -
hela kroppen behövs för att lära.
Om vi ska lära oss nåt om vår jord
så räcker det inte bara med ord:
Vi måste få komma den nära -
hela kroppen behövs för att lära!
/Marie Bejstam, citerad vid seminarie med Anna Marklund den 13e oktober
men händer vet bäst hur det känns att röra.
Huden vet bäst när någon är nära -
hela kroppen behövs för att lära.
Hjärnan kan tänka och kanske förstå
men benen vet bäst hur det känns att gå.
Ryggen vet bäst hur det känns att bära -
hela kroppen behövs för att lära.
Om vi ska lära oss nåt om vår jord
så räcker det inte bara med ord:
Vi måste få komma den nära -
hela kroppen behövs för att lära!
/Marie Bejstam, citerad vid seminarie med Anna Marklund den 13e oktober
Röst och kroppsspråk
Sammanfattande reflektion för kroppsspråk inom kursen Lärande och kommunikation.
De senaste veckorna har vi via flera seminarier gjorts medvetna om vårt egna kroppsspråk och röstanvändande. Charlotte citerade Albert Mehrabian när hon berättade att vårt intryck av ett framförande endast består till 7% av de ord som egentligen sägs - resten tas in genom avläsning av röst och tonfall (38%) samt icke-verbalt kroppsspråk (55%).
Jag tror att jag allt för ofta förlitar mig på vilka ord jag säger. Vid sagoberättande målar jag helst med orden och möjligen inlevelse i tonfall, medan kroppen inte alltid naturligt hänger på. Röstmässigt känner jag igen mycket av vad Malin talade om från min erfarenhet av körsång och röstundervisning. Jag har sedan barndomen haft en stark och tydlig röst naturligt, möjligen talar jag för fort ibland, särskilt om jag blir nervös. De övningar vi gick igenom med Charlotte om kroppshållning och andning verkar hjälpa bra inför denna nervositet.
Kroppsspråkets femtiofem procent kan förmodligen behöva en del arbete och jag känner att processen nu påbörjats med ett medvetandegörande. Nu har jag lättare att känna vilka signaler jag sänder med hur jag sitter, står och talar. Jag tog särskilt till mig övningen om hur man bör sitta när en elev verkar vilja berätta om något jobbigt - intresserad och mjuk i lagom mängd. Jag ser fram emot att utvärdera hur jag egentligen gör, när jag går ut på VFU med detta i åtanke!
(Ett par av mina berättandeövningar finns på min YouTube.)
Jag tror att jag allt för ofta förlitar mig på vilka ord jag säger. Vid sagoberättande målar jag helst med orden och möjligen inlevelse i tonfall, medan kroppen inte alltid naturligt hänger på. Röstmässigt känner jag igen mycket av vad Malin talade om från min erfarenhet av körsång och röstundervisning. Jag har sedan barndomen haft en stark och tydlig röst naturligt, möjligen talar jag för fort ibland, särskilt om jag blir nervös. De övningar vi gick igenom med Charlotte om kroppshållning och andning verkar hjälpa bra inför denna nervositet.
Kroppsspråkets femtiofem procent kan förmodligen behöva en del arbete och jag känner att processen nu påbörjats med ett medvetandegörande. Nu har jag lättare att känna vilka signaler jag sänder med hur jag sitter, står och talar. Jag tog särskilt till mig övningen om hur man bör sitta när en elev verkar vilja berätta om något jobbigt - intresserad och mjuk i lagom mängd. Jag ser fram emot att utvärdera hur jag egentligen gör, när jag går ut på VFU med detta i åtanke!
(Ett par av mina berättandeövningar finns på min YouTube.)
Lagan, Nissan, Ätran...
"Vidare rekommenderar Adler att eleverna skall få ta med sig läroböcker och egna anteckningar vid prov och förhör. Ty det som främst intresserar honom är inte minneskunskaper utan om eleverna förstått och kan tolka fakta och upplysningar - deras betydelse, vad de grundar sig på, vilka konsekvenser de får och vilket samband de har med varandra. Fakta som eleverna förstått och kan placera i ett sammanhang har längre livslängd än utantilläxor, menar han."
ur Boken om Pedagogerna, under redaktion av Anna Forsell
sid. 74, kapitlet Sokrates och samtalskonsten av Lars Lindström
sid. 74, kapitlet Sokrates och samtalskonsten av Lars Lindström
Hej, godmorgon, jag ser dig.
Min lågstadieklass var den sista som vår lärare hade innan hon gick i pension. Hon var på samma gång modern och gammaldags i sitt arbetssätt, och jag tänker ofta på de taktiker hon använde dagligen som var annorlunda mot vad jag sett i andra lärare. Hon var till exempel den enda på skolan som insisterade att behålla bänkar med lock till eleverna i sin klass, istället för att gå över till bord att sitta vid, med materialet förvarat i lådor längst bak.
När jag läser kurslitteraturen om hur lärare känner att det är svårt att "se alla" under dagen, att det inte finns tid att säga godmorgon till varenda elev, då tänker jag på en regel som min första lärare höll stenhårt på. Varje morgon till första lektionen skulle man ställa upp på led utanför klassrummet innan läraren kom. När hon var där öppnade hon inte dörren innan alla var tysta, och släppte sedan in oss långsamt på led och skakade hand och sa godmorgon till alla, en i taget, tills alla var inne i tagit sin plats i bänkarna.
Jag tror det gjorde en väldig skillnad att välkomna oss på det sättet. På samma gång som hon visade auktoritet och att det skulle vara ordning och reda när vi skulle in, så visade hon oss ändå en väldig respekt tillbaka. Att skaka hand med sin lärare och se henne i ögonen varje morgon tog bara ett kort ögonblick, men gav en väldigt fin ömsesidig relation och trevlig start på dagen.
Så vill jag att mina elever ska känna inför mig.
Aldrig säga aldrig
Man måste vara försiktig med hur man svarar på barns frågor. Svaren tolkas ofta bokstavligt och tros gälla i alla situationer.
Jag läste mycket böcker tidigt och måste ha stött på min första parantes, för jag minns att jag frågade en förälder vad den betydde och fick svaret att "man måste inte läsa det som står innanför bågarna om man inte vill". Genast hoppade jag över alla paranteser. Jag kom inte till rätta med det förrän långt senare, då jag fick en tillsägelse när jag läste högt inför klassen och hoppade över en hel mening.
Jag minns också att jag i grammatiken lärde mig att man aldrig sklle stava ett ord med N-G-N. Det var väl förmodligen för att vi inte skulle stava fel på ord som regn och lugn, men aldrig är ett starkt ord. Det blev lite argumentation senare, med mellanstadiemajjen som skulle lära mig stava vissa böjda ord, som uppsjungning t ex. Jag ville inte ge mig, för fröken hade faktiskt sagt att man aldrig skulle göra så!
Och fröken har ju aldrig fel, eller...?
Jag läste mycket böcker tidigt och måste ha stött på min första parantes, för jag minns att jag frågade en förälder vad den betydde och fick svaret att "man måste inte läsa det som står innanför bågarna om man inte vill". Genast hoppade jag över alla paranteser. Jag kom inte till rätta med det förrän långt senare, då jag fick en tillsägelse när jag läste högt inför klassen och hoppade över en hel mening.
Jag minns också att jag i grammatiken lärde mig att man aldrig sklle stava ett ord med N-G-N. Det var väl förmodligen för att vi inte skulle stava fel på ord som regn och lugn, men aldrig är ett starkt ord. Det blev lite argumentation senare, med mellanstadiemajjen som skulle lära mig stava vissa böjda ord, som uppsjungning t ex. Jag ville inte ge mig, för fröken hade faktiskt sagt att man aldrig skulle göra så!
Och fröken har ju aldrig fel, eller...?
Fyra gånger tre...
Citat ur Den dolda läroplanen, sidan 95-96.
"Låt oss tjuvlyssna till ett autentiskt replikskifte under en matematiklektion. Läraren försöker hjälpa en elev som fastnat på problemet att multiplicera fyra med tre:
Få se hur det går för dig.
- Det går bra.
Men du har inte gjort uträkningen här.
- Mm.
Hur börjar du?
- Börjar med fyra gånger tre.
Mm, som blir?
- Å...åtta!
Nej, vad blir det?
- Låt mig tänka.
Fyra gånger tre. Vad är två gånger fyra?
- Det är åtta.
Mm, tre gånger fyra?
- Tretton. Nä, det är fjorton.
Nej tänk nu, du har åtta plus fyra, vad blir det? Jobbar du ordentligt? Ja, vad blir det?
- Åtta plus fyra?
Mm!
- Åtta plus fyra blir ä... ä... nie, tie, elva, tolv.
Vad blir då tre gånger fyra?
- Det vet jag inte.
Det blir alltså tolv, eller hur?
- Ja, just det.
Exemplet illustrerar en viktig undervisningsprincip som Ulf P. Lundgren givit namnet lotsning. Elevens problem är alltså att multiplicera fyra med tre. Lärarens metod att hjälpa eleven tillrätta är att förenkla problemet genom att successivt bryta ned det till allt enklare delfrågor, som här till slut blir så enkla att vem som helst kan svara på dem utan att ha en aning om vad multiplikation går ut på. Eleven ställs slutligen inför problemet att svara på frågan Det blir alltså tolv, eller hur? Den frågan klarar han galant.
"Låt oss tjuvlyssna till ett autentiskt replikskifte under en matematiklektion. Läraren försöker hjälpa en elev som fastnat på problemet att multiplicera fyra med tre:
Få se hur det går för dig.
- Det går bra.
Men du har inte gjort uträkningen här.
- Mm.
Hur börjar du?
- Börjar med fyra gånger tre.
Mm, som blir?
- Å...åtta!
Nej, vad blir det?
- Låt mig tänka.
Fyra gånger tre. Vad är två gånger fyra?
- Det är åtta.
Mm, tre gånger fyra?
- Tretton. Nä, det är fjorton.
Nej tänk nu, du har åtta plus fyra, vad blir det? Jobbar du ordentligt? Ja, vad blir det?
- Åtta plus fyra?
Mm!
- Åtta plus fyra blir ä... ä... nie, tie, elva, tolv.
Vad blir då tre gånger fyra?
- Det vet jag inte.
Det blir alltså tolv, eller hur?
- Ja, just det.
Exemplet illustrerar en viktig undervisningsprincip som Ulf P. Lundgren givit namnet lotsning. Elevens problem är alltså att multiplicera fyra med tre. Lärarens metod att hjälpa eleven tillrätta är att förenkla problemet genom att successivt bryta ned det till allt enklare delfrågor, som här till slut blir så enkla att vem som helst kan svara på dem utan att ha en aning om vad multiplikation går ut på. Eleven ställs slutligen inför problemet att svara på frågan Det blir alltså tolv, eller hur? Den frågan klarar han galant.
Tydligen behärskar eleven hjälpligt konsten att addera små tal men har inte fattat principen för multiplikation. Och inte lär han sig den genom att lotsas förbi problemen. Ändå vore det fel att säga att eleven inte lär sig något i en situation som denna. Förmodligen lär han sig åtskilligt men inte just multiplikation. Kanske lär han sig att en sån som jag kan inte lära sig matte; han lär sig något om sin egen förmåga att lära. Sådan inlärning som gäller den egna förmågan att lära har Lundgren kallat metainlärning och detta torde tillhöra de mest genomgripande lärdomar varje elev bibringas i undervisningen och bär med sig ut i livet: att han eller hon är dum och inte ska sträva efter mer framskjutna positioner senare i livet, eller klyftig med rätt att göra anspråk på en priviligierad position."
Teach Like a Champion
Följande är ett utdrag från beskrivningen av en bok, Teach Like a Champion från Amazon.com. Tyckte det var ett par tänkvärda meningar. :)
Det ni, det viktigaste och svåraste jobbet på vår jord! Det är vad jag ger mig in på nu.
Kalla fötter, någon...?
- "Top Five Things Every Teacher Needs to Know (or Do) to Be Successful
1. Simplicity is underrated. A simple idea well-implemented is an incredibly powerful thing.
2. You know your classroom best. Always keep in mind that what’s good is what works in your classroom.
3. Excellent teaching is hard work. Excellent teachers continually strive to learn and to master their craft. No matter how good a teacher is it’s always possible to be better.
4. Every teacher must be a reading teacher. Reading is the skill our students need.
5. Teaching is the most important job in the world. And it’s also the most difficult."
Det ni, det viktigaste och svåraste jobbet på vår jord! Det är vad jag ger mig in på nu.
Kalla fötter, någon...?
UR.se: Tänkvärt om dyslexi
Nu har jag skapat en ny kategori på bloggen, pedagogisk taktik. I kurslitteraturen och runt omkring på nätet hittar jag texter jag vill citera som reflekterar om hur man bör vara som lärare för att vara som mest pedagogisk och främja lärandet hos eleverna. I denna kategori vill jag dela med mig av korta citat och egna tankar, eftersom jag tycker de är intressanta inte bara för lärarstudenter utan för alla som reflekterat om studier och undervisning.
Artikeln nedan är hämtad från URs hemsida, från avdelningen för pedagoger klickade jag mig vidare till artiklar om dyslexi. Läs hela artikeln här.
Artikeln nedan är hämtad från URs hemsida, från avdelningen för pedagoger klickade jag mig vidare till artiklar om dyslexi. Läs hela artikeln här.
"Här ger [Josefi Dahlberg] några tips ur sin bok När bitarna föll på plats, om vad man som lärare kan göra för att underlätta för en elev med dyslexi.
- Prata med mig enskilt så att ingen annan hör. Då känns det bättre för mig och jag kan lättare koncentrera mig på vad du ska säga till mig.
- Var snäll och ge mig kopior på dina overhead-blad som du ska använda. Annars går all min energi åt till att anteckna och då hänger jag inte alls med under lektionen.
- Var snäll och lämna studiematerial med text och frågor till mig några dagar innan den aktuella lektionen. Då har jag större möjlighet att vara förberedd. Jag har inte en chans om du på lektionen lämnar studiematerialet och förväntar dig att jag ska läsa igenom, svara på frågor och dessutom vara med och diskutera.
- Var snäll och förbered mig några dagar innan, eller i bästa fall några veckor innan prov och läxor. Då har jag möjlighet att förbereda mig. Jag har ingen möjlighet att visa dig vad jag kan med spontana prov eller läxförhör.
- Jag har lättare för att visa dig vad jag kan med muntliga prov än med skriftliga prov.
- Var snäll och vänd inte ryggen mot klassen när du pratar. Jag lär mig och kommer ihåg bättre när jag ser ditt ansikte.
Ur boken När bitarna föll på plats
2007 Josefi Dahlberg och ICA Bokförlag"
