Hej, godmorgon, jag ser dig.
Min lågstadieklass var den sista som vår lärare hade innan hon gick i pension. Hon var på samma gång modern och gammaldags i sitt arbetssätt, och jag tänker ofta på de taktiker hon använde dagligen som var annorlunda mot vad jag sett i andra lärare. Hon var till exempel den enda på skolan som insisterade att behålla bänkar med lock till eleverna i sin klass, istället för att gå över till bord att sitta vid, med materialet förvarat i lådor längst bak.
När jag läser kurslitteraturen om hur lärare känner att det är svårt att "se alla" under dagen, att det inte finns tid att säga godmorgon till varenda elev, då tänker jag på en regel som min första lärare höll stenhårt på. Varje morgon till första lektionen skulle man ställa upp på led utanför klassrummet innan läraren kom. När hon var där öppnade hon inte dörren innan alla var tysta, och släppte sedan in oss långsamt på led och skakade hand och sa godmorgon till alla, en i taget, tills alla var inne i tagit sin plats i bänkarna.
Jag tror det gjorde en väldig skillnad att välkomna oss på det sättet. På samma gång som hon visade auktoritet och att det skulle vara ordning och reda när vi skulle in, så visade hon oss ändå en väldig respekt tillbaka. Att skaka hand med sin lärare och se henne i ögonen varje morgon tog bara ett kort ögonblick, men gav en väldigt fin ömsesidig relation och trevlig start på dagen.
Så vill jag att mina elever ska känna inför mig.
