Musiken & Pedagogiken

Nästa kurslitteraturbok jag påbörjat handlar om Solidaritet, om sammanhållning med "den egna gruppen" - samhället, nationen, samhällsklassen eller kulturen. Den kan tyckas lite allmän, verklighetsavlägsen och flummig, men efter del ett fick jag faktiskt en plötslig blixt av självinsikt.

Jag kom på att jag aldrig har haft något sammanhållning med en stor grupp. Jag tycker inte om sport och förstår inte konceptet "kärleken till laget" överhuvudtaget. (Vadå, det är ju bara nåt lag...?) Jag ryser när jag hör ordet patriotisk och har aldrig sjungit nationalsången med stolthet. Till och med nu, när det är dags för studenten och klasskamraterna skuttar upp och ner med glädje och iver att få sjunga för vi har tagit studenten, så kan jag knappast förmå mig att tänka något annat än "jaha, och...?"

Med andra ord, jag känner ingen solidaritet. I alla fall inte på någon större nivå än den närmaste familjen, eller en mycket liten bekantskapskrets. Ord som nation, klass eller lag har ingen emotionell betydelse för mig. Känner jag mig så annorlunda världen kring mig att jag helt förlorat känslan av sammanhållning? Vad beror det på? Plötsligt kan jag länka denna upptäckt till en hel massa situationer i mitt förflutna. Jag tykte aldrig om klassfester eller klassresor, de där som skulle "främja sammanhållningen i klassen"...

Nu måste jag bara komma på om det här är ett problem som jag behöver ta itu med, eller om det är relativt normalt. Kan du skriva mig ett recept på 400mg Solidaritet, doktorn?