En reflektion om religion
Mitt förhållande till religion har varierat under uppväxt och mognad. Här på bloggen skriver jag inte så väldigt personligt men just för detta ämne skulle jag vilja återbesöka kategori ”personlig utveckling” en stund, för att förtydliga för mig själv hur jag tänker. Jag döptes in i Svenska Kyrkan och gick på kyrkans barntimmar som barn, men kristendomen var inte så påtagligt närvarande i min uppväxt förutom de vanligaste traditionerna och högtiderna.
Som tonåring blev jag ganska anti allt vad religion heter, jag ville väl göra uppror och i mitt svart-vita tänkande kunde man omöjligt tro på Gud och samtidigt se logiken hos Darwin och vetenskapen. Trots uppmuntran att gå i konfirmation vägrade jag bestämt. En del läger lockade med att man inte behövde tro på Gud egentligen, de ville bara ”prata om livet”. En del kamrater motiverade deltagandet med ”varför inte, man får ju presenter!”. Jag tyckte inte det var värt att göra något jag inte trodde på bara för att få presenter. Jag kände mig självständig och rebellisk i mitt beslut, men egentligen hade jag respekt för religionen. Det kändes lögnaktigt att lova något som jag inte helhjärtat visste var sant.
I högstadiet tyckte jag nog om religionskunskapen egentligen. Kanske var det för att vi tittade på världsreligionerna utifrån. Jag behövde inte hålla med eller avvisa, vi bara konstaterade att så här ser traditionerna ut och det kommer sig av de här händelserna i historien. Det blev objektivt, som vetenskap. Jag fick många rätt på proven. En del kamrater sade att när de fyllde 18 skulle de skriva ur sig ur kyrkan och slippa betala skatt till dem. Jag övervägde det själv.
I gymnasiet såg religionskunskapen betydligt annorlunda ut. Kanske var det den engagerade läraren som fick mig att tänka om, kanske hade jag ledsnat på att vara tonåring. Vi gjorde studiebesök både med ett par kvinnliga präster i domkyrkan och i en katolsk kyrka. Plötsligt såg jag troende människor som var både vettiga, självständiga och som hade egna åsikter och livsstilar och som fann ett stöd i att vara del av en församling. Vi studerade bibeln och jag fann att det står mycket där som de flesta grenarna av kristendom har avvisat vid det här laget, eftersom reglerna var anpassade efter ett liv i mellanöstern för tusentals år sedan, inte efter nutidens Sverige. Jag behövde inte tro allt som stod skrivet för att bli välkomnad till kyrkan. Jag kunde till och med ha egna synpunkter, ingen skulle skrika ”förrädare!” och kasta ut mig. Det fanns en öppenhet. Det fanns en gråskala mellan svart och vitt.
Efter gymnasiet började jag sjunga i kyrkokören. Vi sjöng vid gudstjänster och jag lyssnade till prästens predikan. Jag tror fortfarande inte på Gud, men det gjorde inte så mycket. Jag började inse att jag tycker om det som svenska kyrkan gör, därför skrev jag aldrig ur mig. Jag är ok med att betala skatt till dem som verkligen tycker att kyrkan är viktig, som lägger tid där, får stöd där och gör livet bättre för sig själva och andra. För dem behövs kyrkan.
När prästen säger, ”vi ska vara tacksamma för det som Gud har givit oss”, så suddar jag bort ordet Gud i mitt huvud och tänker, jag ska vara tacksam för det som givits mig, oavsett om det var från en allsmäktig, från evolutionen eller av en ren slump. Så nu kan jag gå till kyrkan på mitt eget sätt. Och det som är bra är att jag inte är rädd för helvetet, jag bara vill vara en bra människa ändå. För min skull och för världens skull.
Observera att det här är mina egna tankar, jag är inte representant för kristendomen eller svenska kyrkan så döm inte någon om jag sa något tokigt. :P
Som tonåring blev jag ganska anti allt vad religion heter, jag ville väl göra uppror och i mitt svart-vita tänkande kunde man omöjligt tro på Gud och samtidigt se logiken hos Darwin och vetenskapen. Trots uppmuntran att gå i konfirmation vägrade jag bestämt. En del läger lockade med att man inte behövde tro på Gud egentligen, de ville bara ”prata om livet”. En del kamrater motiverade deltagandet med ”varför inte, man får ju presenter!”. Jag tyckte inte det var värt att göra något jag inte trodde på bara för att få presenter. Jag kände mig självständig och rebellisk i mitt beslut, men egentligen hade jag respekt för religionen. Det kändes lögnaktigt att lova något som jag inte helhjärtat visste var sant.
I högstadiet tyckte jag nog om religionskunskapen egentligen. Kanske var det för att vi tittade på världsreligionerna utifrån. Jag behövde inte hålla med eller avvisa, vi bara konstaterade att så här ser traditionerna ut och det kommer sig av de här händelserna i historien. Det blev objektivt, som vetenskap. Jag fick många rätt på proven. En del kamrater sade att när de fyllde 18 skulle de skriva ur sig ur kyrkan och slippa betala skatt till dem. Jag övervägde det själv.
I gymnasiet såg religionskunskapen betydligt annorlunda ut. Kanske var det den engagerade läraren som fick mig att tänka om, kanske hade jag ledsnat på att vara tonåring. Vi gjorde studiebesök både med ett par kvinnliga präster i domkyrkan och i en katolsk kyrka. Plötsligt såg jag troende människor som var både vettiga, självständiga och som hade egna åsikter och livsstilar och som fann ett stöd i att vara del av en församling. Vi studerade bibeln och jag fann att det står mycket där som de flesta grenarna av kristendom har avvisat vid det här laget, eftersom reglerna var anpassade efter ett liv i mellanöstern för tusentals år sedan, inte efter nutidens Sverige. Jag behövde inte tro allt som stod skrivet för att bli välkomnad till kyrkan. Jag kunde till och med ha egna synpunkter, ingen skulle skrika ”förrädare!” och kasta ut mig. Det fanns en öppenhet. Det fanns en gråskala mellan svart och vitt.
Efter gymnasiet började jag sjunga i kyrkokören. Vi sjöng vid gudstjänster och jag lyssnade till prästens predikan. Jag tror fortfarande inte på Gud, men det gjorde inte så mycket. Jag började inse att jag tycker om det som svenska kyrkan gör, därför skrev jag aldrig ur mig. Jag är ok med att betala skatt till dem som verkligen tycker att kyrkan är viktig, som lägger tid där, får stöd där och gör livet bättre för sig själva och andra. För dem behövs kyrkan.
När prästen säger, ”vi ska vara tacksamma för det som Gud har givit oss”, så suddar jag bort ordet Gud i mitt huvud och tänker, jag ska vara tacksam för det som givits mig, oavsett om det var från en allsmäktig, från evolutionen eller av en ren slump. Så nu kan jag gå till kyrkan på mitt eget sätt. Och det som är bra är att jag inte är rädd för helvetet, jag bara vill vara en bra människa ändå. För min skull och för världens skull.
Observera att det här är mina egna tankar, jag är inte representant för kristendomen eller svenska kyrkan så döm inte någon om jag sa något tokigt. :P
Kommentarer
Trackback
