Vecka 96-98 (HT12)
Efter tre veckor är vi nu drygt halvvägs igenom matematikkursen inriktad på årskurs 1-3. Med litteratur, föreläsningar och workshops har vi tränats inför Det Stora Provet - salstenta. Det är nu tredje gången vi examineras på ett liknande sätt under utbildningen, så det är inte riktigt lika läskigt längre, men det är helt klart en hel del press på pluggandet när man vet att man skall testas utelämnad och ensam utan hjälpmedel i en tyst sal. Hujedamej.
Med som tur är så tror jag att det gick ganska bra. :)
Ärligt talat så är det en spännande kurs. Just nu läser jag min valbara bok, Elefanten i klassrummet, och reflekterar om min egen matematiska utveckling, från grundskolan och fram till denna kurs. I grundskolan tyckte jag inte om att skriva mellanled till min uträkningar. Ofta skrev jag bara svaret, vilket frustrerade mina lärare eftersom de inte kunde se hur jag hade tänkt (jag kunde ju till och med ha fuskat och tittat på grannens svar). När de frågade hur jag tänkte svarade jag "jag vet bara", för jag hade inte lärt mig att reflektera om hur min huvudräkning fungerade. Därför är jag nu, i vuxen ålder, helt fascinerad av vanliga uträkningar som 49-24 = (49+1)-(24+1) = 50-25 = 25. Jag har liksom aldrig skrivit ut mina tankar på det sättet förut.
Tänk att det är samma tal som jag jobbade med för många år sedan som jag kan titta på nu och tänka helt annorlunda. Tänk att det alltid går att lära sig något nytt och fördjupa sig inom ett område som verkar så självklart. Min uppfattning av matematik ser helt annorlunda ut nu, både med det nya förskoleperspektivet och grundskoleperspektivet.
I mellanstadiet plågade jag min lärare med frågan "varför ska man göra så?". Magistern ledsnade på att förklara för mig och svarade "man gör så bara, du kan ju, räkna nu". Då ledsnade jag på matte, den hade ingen poäng. När jag läser litteraturen är det helt sanslöst hur typisk min situation måste ha varit. Miljontals elever världen över har lidit samma öde som jag. Man söker djupare förståelse och mening, men skolsystemet uppmuntrar drillträning i tystnad, medan provresultaten bara sjunker och sjunker.
Jag önskar mig kompetens som lärare för att behålla elevernas intresse. Jag önskar att alla elever, oavsett kön, etnicitet och samhällsklass ska känna sig kompetenta och finna mening och fascination inom matematiken. Annars kommer det här att gå åt skogen, för matematik behövs i samhället.
Med som tur är så tror jag att det gick ganska bra. :)
Ärligt talat så är det en spännande kurs. Just nu läser jag min valbara bok, Elefanten i klassrummet, och reflekterar om min egen matematiska utveckling, från grundskolan och fram till denna kurs. I grundskolan tyckte jag inte om att skriva mellanled till min uträkningar. Ofta skrev jag bara svaret, vilket frustrerade mina lärare eftersom de inte kunde se hur jag hade tänkt (jag kunde ju till och med ha fuskat och tittat på grannens svar). När de frågade hur jag tänkte svarade jag "jag vet bara", för jag hade inte lärt mig att reflektera om hur min huvudräkning fungerade. Därför är jag nu, i vuxen ålder, helt fascinerad av vanliga uträkningar som 49-24 = (49+1)-(24+1) = 50-25 = 25. Jag har liksom aldrig skrivit ut mina tankar på det sättet förut.
Tänk att det är samma tal som jag jobbade med för många år sedan som jag kan titta på nu och tänka helt annorlunda. Tänk att det alltid går att lära sig något nytt och fördjupa sig inom ett område som verkar så självklart. Min uppfattning av matematik ser helt annorlunda ut nu, både med det nya förskoleperspektivet och grundskoleperspektivet.
I mellanstadiet plågade jag min lärare med frågan "varför ska man göra så?". Magistern ledsnade på att förklara för mig och svarade "man gör så bara, du kan ju, räkna nu". Då ledsnade jag på matte, den hade ingen poäng. När jag läser litteraturen är det helt sanslöst hur typisk min situation måste ha varit. Miljontals elever världen över har lidit samma öde som jag. Man söker djupare förståelse och mening, men skolsystemet uppmuntrar drillträning i tystnad, medan provresultaten bara sjunker och sjunker.
Jag önskar mig kompetens som lärare för att behålla elevernas intresse. Jag önskar att alla elever, oavsett kön, etnicitet och samhällsklass ska känna sig kompetenta och finna mening och fascination inom matematiken. Annars kommer det här att gå åt skogen, för matematik behövs i samhället.
Kommentarer
Trackback
