Musiken & Pedagogiken

Enligt Durkheim kan vi inte förstå dagens utbildningssystem och pedagogiska ideal om vi inte tar hänsyn till tidigare system, deras ursprung och utveckling. Många som citerar honom återkommer till rådet om neofili och neofobi, nämligen att undvika dessa ytterligheter och istället sträva efter ett mellanting^[1]. Så vem talar han egentligen om när han refererar till dessa neofiler och neofober?

                      Ett tydligt exempel på neofili är de renässansmän som, i sin avsky för nuvarande skolsystem, oaktsamt kastade bort allt som dåvarande utbildning hade att erbjuda. Durkheim anser att de var alldeles för upptagna med att håna och förlöjliga den skolastiska dialektiken för att ens överväga att den skapats av en anledning och att vissa delar var värda att bevara^[2]. Mycket riktigt hade föregående period gjort stora framsteg när det gällde organisation och även skapat en stadig förmåga till logiskt tänkande hos sina elever. Men dessa fördelar kastade både Rabelais och Erasmus gladeligen i soptunnan. De var så nykära i allt som är nytt att det blev blinda för allt annat. Liknande misstag måste vi undvika!

                      Deras motsats är de konservativa, kyrkans män som håller kvar vid gamla traditioner så hårt de kan. Det spelar ingen roll vilka goda fördelar den nya naturvetenskapliga undervisningen kan tänkas bära med sig, man strävar ändå bakåt mot den Jesuitiska version av skola som under humanismens täckmantel matade eleverna med de egna moralkakorna. Antika texter klipptes i småbitar som presenterades ur sin kontext, för att dölja den hedniska kulturen och förvränga betydelsen till en kristen anda.^[3] Här ser vi resultatet av neofobi. Jesuiternas skola såg effektiv ut från utsidan och uppnådde sina mål om kristen moral. Med metoden de använde resulterade i elever som trodde att mänsklig kultur var evig och därför blev helt blinda för hela fenomenet kultur. Dessa elever fick en mycket låg medvetenhet om sig själva, trots att de spenderat allt sin tid med att studera människan. Utan kontrast eller variation eller jämförelse med något som är olikt, tappar vi all uppfattning och medvetenhet. Det är därför vi behöver historia nu!

                      Istället för att bli extrema i våra revolutioner eller konservationer rekommenderar Durkheim att vi studerar vår historia, förstår vår egen kultur i sin kontext, uppskattar det goda vi redan har och sedan behandlar våra nuvarande problem med omsorg och försiktighet. Om något saknas idag, och vi förändrar hela systemet därefter, saknar vi snart något annat. Vi får inte vara för trångsynta, vi måste se historiskt vilka behov som är varaktiga och vad vi egentligen behöver på lång sikt^[4].

Under slutet av 1900-talet kan vi se ett exempel på en relativt hastig förändring, nämligen elimineringen av allt utantillärande och mycket av repetitionen i undervisningen^[5]. Med tanke på Durkheims tydliga ställningstagande när det gäller renässansen, skulle han kanske råda oss i nutidens Sverige att inte vara så förhastade i denna förändring. Visst kanske det fanns belägg för att skära ner på kraven om utantillkunskap, om det i praktiken blir meningslöst rabblande utan vettigt syfte. Dock endast om så är fallet. Vissa kunskaper kan mycket väl vara nyttiga att kunna utantill, det beror på informationens egenskaper och användningsområden. Med tiden ska vi få se hur våra beslut påverkat samhället i stort.

                      Räcker det då inte att de som är högt uppsatta och fattar beslut om skolan sitter inne med historisk kunskap? Nej, inte enligt Durkheim. Ideal går nämligen inte att “besluta” in i praktik utan vidare, utan lärarna måste själva vara medvetna om de förändringar som behövs och varför de behövs och nå konsensus om detta. Först då kan vi skapa en förändring av våra gemensamma ideal.^[6]

                      För att förstå dagens system måste vi veta hur systemen såg ut i det förflutna. Vissa ideal har vi tagit avstånd från sedan dess och vi kan få syn på våra egna uppfattningar och ramar när vi jämför dem. Andra delar är förvånansvärt lika nu som när de först uppstod för hundratals år sedan. Då tänker jag till exempel på våra akademiska examina^[7], universitetens nationer^[8], internatskolor^[9], grupperingar av ämnen inom olika fakulteter^[10] eller det internationella språket för undervisning (förr latin och nu engelska). Dessa fenomen har överlevt genom århundraden eftersom de fyller funktioner som varit varaktigt värdefulla för oss. Att förstå hur de uppstod hjälper oss att förstå funktionen de fyller och hur vi ska se på deras värde i nutid.

                      Vi bör även minnas att skolans utveckling är långsam, mycket långsammare än själva samhällets utveckling.^[11] Detta är något jag försöker minnas när jag till exempel läst kurser där universitetet presenterar forskning som prisar musiskt lärande, men på samma gång är examinationerna i kursen långt ifrån musiskt inspirerade. Rötterna för tentamen och dess form ligger långt tillbaka i tiden. Det kommer att ta tid innan vi på ett konstruktivt sätt kan förändra skolan i enlighet med den nutida forskningen om hur lärande fungerar. Med medvetenhet om både forskning och historia kan vi se dåtid, nutid och framtid. Då vet vi vart vi bör sträva, men är även medvetna om varför vi inte nått riktigt dit ännu.