Musiken & Pedagogiken

Spel på datorer och olika konsoller har alltid varit en del av mitt liv, kanske för att jag haft både en lillebror och numera en sambo som driver ett intresse som jag kan hänga på. När jag nu sökt denna kurs och börjat fundera på min egen relation till datorspel inser jag att jag varit ganska könsstereotypisk. Ofta nöjer jag mig med att vara passiv åskådare när någon annan spelar, och när jag själv är aktiv föredrar jag spel utan stora krav på engagemang och på snabba reflexer och andra upptränade förmågor.

De spel jag valt själv är ofta simulationer, intellektuella utmaningar eller undervisningsliknande spel, som är relativt lätta att lära sig och som går att pausa eller stänga av närhelst man ledsnar. Spel som kräver en längre tid att lära sig eller som kräver snabba reaktioner som jag inte innesitter, de ledsnar jag snart på och lämnar över till en pojke som kan. Tänk vilken stereotyp man är! Under denna kurs hoppas jag kunna möta spel på nytt och fördjupa mig på ett annorlunda sätt, för att förstå hur mer engagerade gamers fungerar.

Jag tror att datorspel har en viktig relation till lärande. Man lär sig alltid något när man får nya upplevelser, särskilt om aktiviteten är så förkroppsligad och medryckande som spel ofta är. En del spel har ett tydligt innehåll menat för att allmänbilda sina användare, andra spel innesitter en mer ”tyst kunskap”. Vi lär oss till exempel om vår egen könsroll i förhållande till andra när vi skapar identiteter och provar virtuella aktiviteter som kanske är ovanliga eller omöjliga i vårt fysiska liv. Vi lär oss om vår egen kompetens och om världen. Vi lär oss om andra kulturer, om matematik med upplevelser av lägesord, avstånd, volymer, problemlösning och strategier för att få tiden att räcka till. Vi lär oss hur vi reagerar mot stress och utmaningar. I dagens spel med alla möjliga möjligheter till interaktion med andra över nätet finns många sociala lärdomar att finna och utforska.

Hälsa är en annan motpol som jag helst undviker att tänka på. Men det klart, om man har en tidskrävande fritidssysselsättning som kräver att man sitter still mycket, så påverkar det hur mycket man rör sig i sin vardag och hur hälsosam man blir. Det finns dock några goda exempel på hälsosamma initiativ – jag blev glatt överraskad när vi köpte Pokémon HeartGold som inkluderade en så kallad Pokéwalker, en stegräknare som jag kunde ta på mig, gå på promenad med och samtidigt göra framsteg i spelet i form av experience points och upphittade föremål. Här används spelets engagerande förmåga för att uppmuntra till att komma ut och röra på sig.

Socialt liv kan både bli bättre eller ta skada av masskonsumtion av datorspel. Jag har länge haft en uppfattning om att blyga barn och unga (som jag själv en gång i tiden) kan våga mer i en virtuell värld, våga lära känna andra och känna sig socialt kompetent. Denna positiva spiral kan leda till ett mer hälsosamt socialt liv även ”in real life”. Motsatsen är förstås om man fastnar så mycket och länge i ensamma aktiviteter att ens verkliga kamrater upplever att man blir otillgänglig och därför slutar ta kontakt. Det hela är en balansgång.

Spel kan vara en ypperlig fritidsaktivitet, om den använder dessa positiva spiraler. Spel kan även vara en väg till arbete i det nya arbetslivet. De erfarenheter och förmågor man samlar av att spela och vara del av spelsamhället är av stor nytta i dagens IT-baserade värld. Vem har inte gått till sin bästa datornörds-kompis, eller son, eller kusin och bedd om råd hellre än att ringa IT-support? Vi använder alla tekniker som har med spel, grafik och IT att göra och vi behöver människorna som förstår dessa system.

Spel har många möjligheter och jag tror att vi som pedagoger behöver förstå denna värld bättre och ge den status för att dess deltagare ska känna sig som de tekniskt kompetenta och socialt kompetenta medborgare de faktiskt är. Då kan vi hjälpa dem även att överkomma de problem som ibland uppstår i relation till deras intresse.