Musiken & Pedagogiken

Många filosofer, bland annat John Rawls, tar för givet att människans natur innehåller en viss okränkbarhet, vilket innebär att varje människa är lika mycket värd och att vi alla äger vissa rättigheter. Rawls säger att orättvis behandling av ett fåtal individer aldrig kan ses som rätt bara för att handlingen leder till fördel för allmänheten eller för en större grupp.^[1] Formuleringarna känns igen från Sveriges olika nutida läroplaner, där värdegrunden säger att skolans verksamhet ska förkroppsliga “de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på”^[2] och vidare specificerar att “[m]änniskolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan ska gestalta och förmedla”^[3]. Jag tolkar det som att John Rawls och de många andra filosofer som argumenterar för jämlikhet mellan människor har åsikter som överens- stämmer med formuleringarna som styr skolan i Sverige.

                      Rawls har ett sätt att se på principer för berättigande som han kallar justice as fairness^[4], vilket jag i denna text översätter till berättigande som rättvisa. Han menar att för att uppnå rättvisa regler om berättigande bör de förhandlas i en rättvis situation där ingen har förkunskap om sin egen status i samhället eller hur samhällets struktur ens ser ut. Han kallar detta hypotetiska förhandlingstillstånd för okunskapens slöja.^[5] När alla samhällets medborgare sitter bakom okunskapens slöja för att besluta om samhällets regler för berättigande, finns det enligt Rawls endast en logisk slutsats de kan komma till, eftersom ingen vill riskera att besluta om ett icke jämlikt samhälle där man själv kanske hamnar längst ner på den sociala stegen. Därför författas principerna för berättigande så här: 1) Alla har jämlik rätt till grundläggande frihet så länge de inte inskränker andras friheter. 2) Sociala och ekonomiska ojämlikheter får endast existera under två villkor, a) de är till störst fördel för de minst försigkomna och b) alla har en jämlik möjlighet (equality of opportunity) att vinna fördelaktiga positioner.^[6] Eftersom varje rationell tänkare som utgår från en rättvis utgångspunkt skulle komma till denna samma slutsats, menar Rawls att vi alla därför bör besluta att följa den.

                      Det finns dock filosofer som vågar ifrågasätta själva grundidéen i vår värdegrund, själva påståendet om att alla människor har samma värde, till exempel Louis Pojman som även är redaktör för hela boken Equality^[7]. Han menar att alla argument för likvärdighet saknar grund och därför inte är något mer än antaganden.^[8] För att bevisa detta radar han upp tio olika argument från jämlikhetsanhängare och argumenterar sedan mot dem, antingen genom att peka ut saknad logik, felaktiga antaganden eller konstatera att slutsatserna inte bevisar något alls. Han säger bland annat att antagandet om att behandla alla lika, om det inte finns någon anledning att inte göra det, helt saknar mening. Varför inte istället säga, eftersom varje människa är unik och olik, att man ska behandla dem olika, om det inte finns någon anledning att inte göra det?^[9] Dessutom problematiserar han vad denna “anledning” skulle kunna vara. Kan vissa värderas högre på grund av deras merit? Kan vissa värderas lägre på grund av majoritetens stora fördel i att göra så? Om svaret är ja, kan alltså argumentet användas även för icke-jämlikhet, till exempel kunde Adolf Hitler påstå att han behandlade alla lika, förutom dem han hade anledning att behandla på annat sätt^[10].

                      Pojman går vidare och kritiserar Rawls principer för berättigande. Han tycker inte att alla rationella människor skulle komma till samma slutsats, med tanke på att vissa människor är konservativa och hellre tar risken i ett hierarkiskt samhälle, därför skulle de aldrig gå med på princip nummer två^[11]. Jag är inte helt säker på att Pojman till fullo visualiserat hur ett resonemang går till bakom okunskapens slöja. Är en konservativ individ medveten om att han är konservativ till vardags, i detta hypotetiska tankeexperiment? Enligt min tolkning av Rawls text är svaret nej. Det är just denna okunskap som gör oss fullständigt jämlika bakom okunskapens slöja och tvingar oss att besluta med allas vår mänskliga jämlikhet i åtanke.

                      Det är nu jag vill påminna om att Pojman är redaktör för hela boken om jämlikhet och att han valt vilka texter som ingår och i vilken ordning, vilket därmed ger honom en maktposition. Det tycks finnas ett system inom varje del, där den förste författaren presenterar en idé och följande texter refererar sedan ofta till föregående kapitel, de kritiserar och bidrar med nya tankar så att läsarens tankebild av de första texterna förändras. Jag noterar även att Pojmans egen text ligger nästan sist i boken, vilket ger honom “sista ordet”. Eventuell kritik av Pojmans text syns ej till i volymen. Som kritisk läsare undrar jag hur Pojman valde ut de tio argument han besvarar i sitt kapitel? Finns det argument som han inte kunnat besvara och som därför uteslutits ur boken fullständigt?

Jag tycker till exempel att han glömmer att svara på den del av Rawls princip som säger att människor ska ha friheter så länge de inte inskränker andras friheter^[12], där har vi ju svaret som Pojman efterfrågar om huruvida minoriteter får förtryckas för majoritetens bästa; ett tydligt nej. Med tanke på Pojmans antydda slutgiltighet i att alla argument går att motbevisa, anser jag att hans text bör få tåla omfattande systematisk kritik innan vi kan anta att hans resonemang är giltigt.

Enligt Durkheim kan vi inte förstå dagens utbildningssystem och pedagogiska ideal om vi inte tar hänsyn till tidigare system, deras ursprung och utveckling. Många som citerar honom återkommer till rådet om neofili och neofobi, nämligen att undvika dessa ytterligheter och istället sträva efter ett mellanting^[1]. Så vem talar han egentligen om när han refererar till dessa neofiler och neofober?

                      Ett tydligt exempel på neofili är de renässansmän som, i sin avsky för nuvarande skolsystem, oaktsamt kastade bort allt som dåvarande utbildning hade att erbjuda. Durkheim anser att de var alldeles för upptagna med att håna och förlöjliga den skolastiska dialektiken för att ens överväga att den skapats av en anledning och att vissa delar var värda att bevara^[2]. Mycket riktigt hade föregående period gjort stora framsteg när det gällde organisation och även skapat en stadig förmåga till logiskt tänkande hos sina elever. Men dessa fördelar kastade både Rabelais och Erasmus gladeligen i soptunnan. De var så nykära i allt som är nytt att det blev blinda för allt annat. Liknande misstag måste vi undvika!

                      Deras motsats är de konservativa, kyrkans män som håller kvar vid gamla traditioner så hårt de kan. Det spelar ingen roll vilka goda fördelar den nya naturvetenskapliga undervisningen kan tänkas bära med sig, man strävar ändå bakåt mot den Jesuitiska version av skola som under humanismens täckmantel matade eleverna med de egna moralkakorna. Antika texter klipptes i småbitar som presenterades ur sin kontext, för att dölja den hedniska kulturen och förvränga betydelsen till en kristen anda.^[3] Här ser vi resultatet av neofobi. Jesuiternas skola såg effektiv ut från utsidan och uppnådde sina mål om kristen moral. Med metoden de använde resulterade i elever som trodde att mänsklig kultur var evig och därför blev helt blinda för hela fenomenet kultur. Dessa elever fick en mycket låg medvetenhet om sig själva, trots att de spenderat allt sin tid med att studera människan. Utan kontrast eller variation eller jämförelse med något som är olikt, tappar vi all uppfattning och medvetenhet. Det är därför vi behöver historia nu!

                      Istället för att bli extrema i våra revolutioner eller konservationer rekommenderar Durkheim att vi studerar vår historia, förstår vår egen kultur i sin kontext, uppskattar det goda vi redan har och sedan behandlar våra nuvarande problem med omsorg och försiktighet. Om något saknas idag, och vi förändrar hela systemet därefter, saknar vi snart något annat. Vi får inte vara för trångsynta, vi måste se historiskt vilka behov som är varaktiga och vad vi egentligen behöver på lång sikt^[4].

Under slutet av 1900-talet kan vi se ett exempel på en relativt hastig förändring, nämligen elimineringen av allt utantillärande och mycket av repetitionen i undervisningen^[5]. Med tanke på Durkheims tydliga ställningstagande när det gäller renässansen, skulle han kanske råda oss i nutidens Sverige att inte vara så förhastade i denna förändring. Visst kanske det fanns belägg för att skära ner på kraven om utantillkunskap, om det i praktiken blir meningslöst rabblande utan vettigt syfte. Dock endast om så är fallet. Vissa kunskaper kan mycket väl vara nyttiga att kunna utantill, det beror på informationens egenskaper och användningsområden. Med tiden ska vi få se hur våra beslut påverkat samhället i stort.

                      Räcker det då inte att de som är högt uppsatta och fattar beslut om skolan sitter inne med historisk kunskap? Nej, inte enligt Durkheim. Ideal går nämligen inte att “besluta” in i praktik utan vidare, utan lärarna måste själva vara medvetna om de förändringar som behövs och varför de behövs och nå konsensus om detta. Först då kan vi skapa en förändring av våra gemensamma ideal.^[6]

                      För att förstå dagens system måste vi veta hur systemen såg ut i det förflutna. Vissa ideal har vi tagit avstånd från sedan dess och vi kan få syn på våra egna uppfattningar och ramar när vi jämför dem. Andra delar är förvånansvärt lika nu som när de först uppstod för hundratals år sedan. Då tänker jag till exempel på våra akademiska examina^[7], universitetens nationer^[8], internatskolor^[9], grupperingar av ämnen inom olika fakulteter^[10] eller det internationella språket för undervisning (förr latin och nu engelska). Dessa fenomen har överlevt genom århundraden eftersom de fyller funktioner som varit varaktigt värdefulla för oss. Att förstå hur de uppstod hjälper oss att förstå funktionen de fyller och hur vi ska se på deras värde i nutid.

                      Vi bör även minnas att skolans utveckling är långsam, mycket långsammare än själva samhällets utveckling.^[11] Detta är något jag försöker minnas när jag till exempel läst kurser där universitetet presenterar forskning som prisar musiskt lärande, men på samma gång är examinationerna i kursen långt ifrån musiskt inspirerade. Rötterna för tentamen och dess form ligger långt tillbaka i tiden. Det kommer att ta tid innan vi på ett konstruktivt sätt kan förändra skolan i enlighet med den nutida forskningen om hur lärande fungerar. Med medvetenhet om både forskning och historia kan vi se dåtid, nutid och framtid. Då vet vi vart vi bör sträva, men är även medvetna om varför vi inte nått riktigt dit ännu.