Tidsresor och varulvar

Jag har valt att analysera Harry Potter and the Prisoner of Azkaban som skönlitterär bok och som filmadaption. I följande tre avsnitt skriver jag om miljöbeskrivningar, tidsskildring och en av karaktärerna, nämligen professor Remus Lupin.

Miljö: en nyskapande adaption

Hogwartsmiljön i tredje boken är en bekant miljö för läsaren, med vissa nya additioner. På så vis har serien en delvis kumulativ handling (Nikolajeva 2004, s. 58), eftersom varje nytt läsår introducerar nya karaktärer och miljöer, till exempel spådomsklassrummet (Rowling 2014, s. 107) och den Spökande Stugan (s. 296; 358-359), som presenteras och sedan existerar återkommande i följande böcker.

I filmadaptionen är Hogwartsmiljön inte lika bekant. Vi har bytt regissör från den romantrogne Columbus till Alfonso Cuarón, som siktat mer på originalitet i sin adaption än att vara bunden till ”the yardstick of fidelity” (Johnson 2009, s. 207; Nel 2008, s. 276). Han drar sig inte för att förändra miljöer vi sett tidigare, som området utanför slottet (Cuarón 2004, 0:27:36-0:28:01) och Hagrids stuga (01:20:33-01:23:51). För att det nya inte ska bli alltför abrupt måste man nog etablera viss kontinuitet, som att vissa miljöer är bekanta och att delvis gemensamt soundtrack behåller känslan från de förra filmerna (Gupta 2009, s. 146). Cuarón fortsätter att använda teman som komponerats av John Williams för att filmerna ska kännas som delar i samma kronologi, i alla fall i öppningsscenen och andra nyckelscener.

Cuarón reviderar även vissa magiska scener jämfört med bokens beskrivningar, förmodligen för att göra dem mer visuellt dramatiska. Marge flyger inte bara upp i taket (Rowling 2014, s. 32; 39) utan även ut ur huset och iväg mot himlen (Cuarón 2004, 0:04:41-0:05:57). Nattbussen låter inte föremål hoppa ur dess väg när den rusar fram över trottoarerna (Rowling 2014, s. 38), utan anpassar sig själv genom att väja mellan bilar, stannar och startar i raketfart och saktar ner själva tiden för att hinna klämma sig genom smala utrymmen (Cuarón 2004, 0:09:23-0:11:47). Tid är förresten ett genomgående tema som Cuarón betonar genom närvaro av klockor, en klockpendel och många andra referenser (Johnson 2009, s. 212).

Tid: ett återkommande tema

En lysande kombination av miljöbeskrivning och tidsskildring i Cuaróns filmadaption, är hur han använder sig av det Piskande Pilträdet (Cuarón 2004, höst 0:49:06; snösmältning 01:04:22; sommar 02:00:48) för att skapa övergångar där årstider demonstrerar tidens gång (Nel 2008, s. 286) samtidigt som vi får se Hogwarts vackra omgivning och själva trädet görs aktuellt inför den senare slutintrigen.

Varför är då tid så viktigt i just denna berättelse? I boken är handlingen i princip kronologisk, förutom några små narrativa analepser i form av minnen eller återberättelser, hela vägen fram till kapitel 21 då Hermiones tidsresande hemlighet uppenbarar sig. Hon har rest runt i tiden under hela året, men vi som läsare har upplevt detta kronologiskt vilket resulterat i små ledtrådar som att Hermione verkar dyka upp eller försvinna på ett märkligt sätt (Rowling 2014, s. 313; Cuarón 2004, 0:38:50) och Ron undrar misstänksamt hur hon tänkt delta i flera lektioner samtidigt (Rowling 2014, s. 103; 259; Cuarón 2004, 0:30:11-0:30:30). När hemligheten väl är avslöjad får läsaren själv följa den förvrängda tidslinjen genom att uppleva tre timmars händelser igen, från ett nytt perspektiv (Rowling 2014, s. 419-444). Denna avancerade lek med tidslinjen är ganska ovanlig i barnlitteratur (Nikolajeva 2004, s. 221-225), vilket jag tror är just vad som gör Prisoner of Azkaban så omvälvande och spännande för unga läsare.

Cuarón måste även hantera sina praktiska tidsramar. Hur omvandlas en bok på mer än 400 sidor till en film av lagom längd? Jo, man behöver komprimera vissa tidsskeenden till kortare scener. Besöket från Marge tar i boken en vecka, motsvarande fjorton sidor (Rowling 2014, s. 19-32). I filmen komprimeras repliker från hela veckan till endast två scener, ankomsten och middagen (Cuarón 2004, 0:01:38-0:05:57), som i filmen upplevs som att de sker på samma dag. Även patronus-övningarna med Lupin har komprimerats från flera svåra lektioner (Rowling 2014, 250-258; 260-263) till en enda träff med ett misslyckat försök och ett framgångsrikt försök (Cuarón 2004, 01:04:39-01:08:52), vilket är tidseffektivt men förminskar Harrys utmaning med att få till denna avancerade magi. 

Remus Lupin: förrädare eller fadersfigur

Lupin fyller funktionen av ett så kallat föräldrasubstitut (Nikolajeva 2004, s. 102) för Harry, som är föräldralös och har få stabila vuxna förebilder. I boken kan författaren ta sig tid att gradvis bygga ut en allt närmare relation genom träffar och samtal (Rowling 2014, s. 163; 197; 257) medan filmen nästan omedelbart visar hur Harry och Lupin diskuterar sina känslor öppet och avslappnat (Cuarón 2004, på bron 0:43:45-0:0:45:36; i skogen 0:55:03-0:56:08; efter patronus 01:08:14-01:08:52).

Läsaren, liksom Harry, lär känna Remus Lupin som vuxen man. Han är en förhållandevis statisk karaktär (Nikolajeva 2004, s. 109) under det år som förflyter i Prisoner of Azkaban. Med detta menar jag att hans personlighetsdrag och moral inte förändras nämnvärt under berättelsens gång. Däremot förändras Harrys egen syn på honom betydligt! Nikolajeva ger ett liknande exempel vad gäller karaktären Janne i Janne min vän (Nikolajeva 2004, s. 119), där karaktären i sig inte förändras men allteftersom vi får veta mer om personen så förändras synen på dem. För Harry är professor Lupin till en början en total främling med sjabbigt utseende (Rowling 2014, s. 78), härnäst en lärare som verkar ganska hygglig (s. 89; 147), sedan en vänlig man som finns tillgänglig för en närmare, nästan faderlig relation (s. 197; 257). En kort stund är Lupin en förrädare och varulv som hjälpt den fruktansvärde Sirius Black (s. 367) och till sist uppenbaras sanningen, att både Sirius och Remus är gamla vänner till James Potter (s. 369-398), fortfarande lojala den rätta sidan och därmed tillförlitliga. Som sagt, Remus själv är densamme han alltid varit genom hela boken, han genomgår ingen resa av personlig utveckling, men Harrys och förstagångsläsarens relation påverkas av vad vi får veta om honom.

I filmen tycker jag att vår syn på Remus blir lidande av att man inte följer upp Marodörernas sanna identitet. Den sista gången vi ser Remus, när han lämnar tillbaka Marodörkartan (Cuarón 2004, 02:00:59-02:03:23), väntade jag med spänning på avslöjandet att det är Remus själv som är ”Moony”, men det uteblir. Cuarón tycker tydligen att detta är en sidointrig utan riktig relevans, men det håller jag personligen inte med om. Jag tycker att handlingen känns icke-komplett i Cuaróns version och saknar Harrys reaktion till denna insikt.

Litteratur och film

  • Cuarón, Alfonso (2004). Harry Potter and the Prisoner of Azkaban. DVD. Warner Bros.
  • Gupta, Suman (2009). Re-Reading Harry Potter. 2a uppl. E-bok. Basingstoke: Palgrave Macmillan.
  • Johnson, Michael K. (2009). Doubling, Transfiguration, and Haunting: The Art of Adapting Harry Potter for Film. I Anatol, Giselle Liza (red.) Reading Harry Potter Again : New Critical Essays. Santa Barbara: Praeger Publishing Inc, ss. 207-222.
  • Nel, Philip (2008). Lost in Translation? Harry Potter, from Page to Screen. I Heilman, Elizabeth E. (red.) Critical Perspectives on Harry Potter. Abingdon: Routledge, ss. 275-290.
  • Nikolajeva, Maria (2004). Barnbokens byggklossar. Lund: Studentlitteratur.
  • Rowling, J.K. (2014). Harry Potter and the Prisoner of Azkaban. London: Bloomsbury Publishing. Nytryck med omslag av Jonny Duddle.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Min profilbild