Musiken & Pedagogiken

Efter litteraturseminariet i måndags fick jag en tanke om olika vetenskapliga teorier.

Vygotsky, Piaget, Chomsky och behaviouristerna hade helt olika teorier om hur barn lär sig sitt modersmål. När man läser om gamla teorier är det ibland lätt att tänka att "oj, han hade ju helt fel!" men egentligen... Chomsky tyckte till exempel att språket är helt medfött och sitter i generna. Behaviouristerna sa istället att det är miljön som betyder allt. Nature versus nurture.

Det är som om alla forskare får syn på en aspekt och sedan kör de liksom fast. Man är ju bara människa. Men verkligheten är inte logisk, logiken har vi människor hittat på. Man kan inte säga att gener = språkförmåga, utan allt har många aspekter.

Så det är därför vi läser så mycket teorier, även de som låter lite tokiga. Ska man komma i närheten av verkligheten behöver man lite av allt samtidigt. Nu känns det hela plötsligt... logiskt.

Trevlig helg!
Och glöm inte att sätta tillbaka klockorna! (Fall back, spring forward.)

Tillfällen att observera spontana lärtillfällen får man inte bara i förskolan, utan de dyker förstås upp överallt där det finns barn. Häromdagen stog jag i kö i affären bakom en ca 2-årig flicka och hennes mormor.

Den dagen hade jag precis läst Det tidiga språkbadet och kunde inte låta bli att spana in hur duktig mormor var på att benämna alla matvaror och se till att flickan blev intresserad och deltog. Hon jämförde stora lökar med små lökar och flickan visade hela tiden att hon förstod vad som menades när hon tog rätt matvara för att lägga upp på bandet. Tänk så kloka de är!

Först var flickan lite blyg för att gå så nära mannen som satt i kassan och få ögonkontakt när hon lade upp varor. Då förklarade mormor så bra att alla är blyga ibland men mannen i kassan vill bara säga hej och så ska han ta betalt för våra varor... Snart var blygheten borta och det hela gick som en dans.

Innan jag försvann med min egen matkasse såg jag flickan vända sig mot mormor med ett leende så stort att nappen trillade ur: "Jag kunde, momo!"

Sån kompetensglädje gör mig varm i själen.

Underbar vecka! Mån-tis hade vi skapande aktiviteter med små halvdagskurser på kreativt tema. Jag fastnade mest för akvarellmålning! Till vänster kan ni klicka för att förstora en bild jag lyckade måla, genom att följa steg-för-steg instruktioner från experten. Det hade jag aldrig trott, jag har aldrig varit duktig med vattenbaserade färger förut, de bara rinner ut och beter sig inte som jag vill... men med en lärare som tror på din kompetens och utmanar din närmaste utvecklingszon så är allt möjligt!

På tisdag kväll gick jag på "kickoff" med Lärarförbundet, med mysig middag, bowling och information. Det var främst för de nya eleverna men jag gick inte förra året, så jag passade på och fick dessutom chans att mingla lite med de nya. Jag rekommenderar varmt alla aktiviteter, möten och kurser som förbundet arrangerar för oss studenter! Vi ska vara grymt glada att vi har fackförbund som lyssnar på oss och gör ett fantastiskt arbete.

Ordförande Luis sa något klokt den kvällen. Han citerade en kvinna (som jag tror var riksordförande) som brukade säga att hon jämförde lärare för olika åldersgrupper med sin trappa till sommarhuset. Alla steg är lika viktiga. Därför måste förskolelärare vara minst lika viktiga som högskolelärare och gymnasielärare. För hur ska man komma upp på en trappa där det första trappsteget är trasigt?

I slutet av veckan hade vi nytt seminarie för opponering av B-arbeten, denna gång om vår metod. Sist kändes det som lite kaos i huvudet efter seminariet och jag ville helst stryka allt och börja om, men nu börjar det reda ut sig. Vi fick beröm och det känns som om vi är på god väg.

Och så har vi fått veta var vi snart ska ut på VFU! Roligt! Fick även svar på tentan, som är godkänd, skönt. Då kan man sluta tänka på det och se framåt mot härliga VFU-veckor istället. :)

Nedan vill jag uppmärksamma ett citat ur boken Det tidiga språkbadet av Rigmor Lindö (2009 s. 34). Inlägget hamnar i kategorin Skolpolitik, för politikerna behöver höra argument om de ska kunna ta några kloka beslut. Och vi pedagoger måste vara politiskt medvetna och engagerade om vi någonsin ska få som vi vill. Annars blir det ingen demokrati.

"För alla barn som inte har svenska som modersmål är ett starkt och genomtänkt vuxenstöd helt nödvändigt. Dessa barn behöver tydliga stödstrukturer och hjälp att utveckla stategier så att de steg för steg kan vidga sin förståelse och erövra det svenska språket. Jag anser att skolledare i mångkulturella områden har ett stort ansvar vid rekrytering och fortbildning av personal för att tillgodose de flerspråkiga barnens behov i den svenska förskolan och skolan. Det finns på grund av bristande resurser och okunskap bland skolledare och politiker alltför många barn som språkligt inte har en chans att klara skolans krav och därmed förpassas till ett utanförskap. För att råda bot på detta samhällsproblem föreslår jag att alla såväl blivande som verksamma lärare får en gedigen utbildning i kulturkunskap och svenska som andra språk."

Det var länge sedan jag komponerade någon text på rim, men igår kunde jag inte låta bli. Den lilla versen nedan är resultatet av en dos barnslig kreativitet i kombination med härliga, höstiga naturupplevelser.

Med en guldgul fot
och en tratt till hatt,
på hösten är trattisarna
skogens skatt.

Och om du letar noga
så tror jag att du ser
att har man hittat en
så kan man hitta många fler.

Jag har faktiskt gjort blogginlägg de senaste veckorna, det är bara veckosammanfattningarna som saknats. Istället har ni sett inlägg om tentastress, blandat med mystisk poesi. För det är så det har varit, en väldans blandning av allt på gott och ont.

Förra veckan hade vi hela tre hemstudiedagar (wohoooo) och ungefär tusen projekt att färdigställa. Det har skrivits metod för b-arbetet, intervjuats för detsamma, skrivits 3-4 sidor examinationsuppgift och lästs ett par böcker.

Denna vecka var temat musiskt lärande med mycket workshops och praktiska aktiviteter. Det gillar vi! Nu ska jag bara läsa en bok i helgen så jag är redo för litteraturseminarium igen på måndag.

Och tentan gick ok, tror jag. Ingen total katastrof i alla fall, vi får bara hoppas att betygssättande lärare förstår sig på mina definitioner även om jag inte riktigt förstår mig själv ibland. :)

Peace out, trevlig helg!

Ögon kan se och öron kan höra
men händer vet bäst hur det känns att röra.
Huden vet bäst när någon är nära -
hela kroppen behövs för att lära.

Hjärnan kan tänka och kanske förstå
men benen vet bäst hur det känns att gå.
Ryggen vet bäst hur det känns att bära -
hela kroppen behövs för att lära.

Om vi ska lära oss nåt om vår jord
så räcker det inte bara med ord:
Vi måste få komma den nära -
hela kroppen behövs för att lära!

/Marie Bejstam, citerad vid seminarie med Anna Marklund den 13e oktober

Imorgon har vi faktiskt vår första, riktiga, skräckinjagande, skriftliga salstenta.

Av alla ämnen, i forskningsmetodik.

Så här sitter jag med boken och går igenom sakregistret, i jakt på begrepp jag inte riktigt förstår ännu. Det blir ganska många. Etnometodologi, empirinära forskning, fenomenografi, individfaktor, interbedömarreliabilitet, kontinuerlig variabel, operationalisering, samtidig validitet och veridierbarhetsprincip, för att nämna några.

Men hoppet är ännu inte förlorat! Jag kan faktiskt skillnaden på induktiv, deduktiv och abduktiv!
Så får vi se hur långt det räcker. :)

Önska mig lycka till!

Det här vill jag göra med mina lågstadieelever! :D

I söndags var jag på familjegudstjänst i Slite kyrka och såg En föreställning med, för och om änglar. Underbart! Träffade många av barnen jag känner från VFU i skolan, de glittrade med änglakläder och sjöng fina sånger.

Sedan sjöngs förstås en del psalmer, och en vill jag dela med mig av. Psalm 745 heter Dansa med änglarna. Budskapet passar så fint in som reflektion på vad vi nu läser om lek och barnens egen magi. Låt dem vara barn! När man växer ur den rollen är det svårt att hitta tillbaka.

I en värld full av kosmiska under
ser barnet det vi inte ser.
Ett löv som en vindpust gjort sönder
blir en ängel som dansar och ler.

"Ser du änglarna, pappa, som dansar?
Hör vilken vacker musik!"
ropar barnet och spelar på harpan
med strängar av garn på en spik.

Men vi ser inte lekarnas mönster,
vi hör inte låtsasmusik.
Vi har bommat till våra fönster
mot glädjen som var så unik.

Så dansa med änglarna, dansa mitt barn.
Lek medan lekarna finns.
Sjung till din harpa med strängar av garn,
så länge du sångerna minns.

En dag skall du finna att alla är barn
i en större men klarare lek,
där alla får dansa bland änglar och garn,
där ingen har tid med nåt svek.