Sammanfattning avsnitt 2
Avsnitt 2 i The New Digital Storytelling heter New Platforms for Tales and Telling och omfattar fyra kapitel. Om avsnitt 1 var en mer historisk redogörelse för berättandets utveckling genom olika medier, så fokuserade detta avsnitt på nutidens former och gav exempel på berättelser från mindre till allt mer medierika former.
Först handlade det om text och bild i form av Webb 2.0. Digitalt publicerad text har utökade möjligheter jämfört med romaner och pappersmedia. Bloggar kan programmeras och publiceras vid specifika tidpunkter, vilket kan kontrollera textens tempo och skapa läsupplevelser i "real time". Wikis skapar möjligheter för många människor att samarbeta i skapandet i texter och nätverk av texter. I min åsikt är resultaten fantastiska infomationskällor (eller fiktiva skapelser) med stor rikedom, som överstiger de mest ambitiösa projekt som kan produceras av enstaka individer eller team. Bilder kan enkelt delas med Flickr och skapar en stor databas av sökbara foton. Fotografer kan förenas i grupper och skapa samlingar av särskilda typer av fotografier eller skapa fotoberättelser enligt gemensamma regler.
Audio och video delas numera med lätthet via social media. Podcasts är nerladdningsbara ljudfiler som är relativt lätta att producera och även naturliga för allmänheten att ta till sig, människan känner närhet till det talade ordet. Webbvideo har givit möjlighet till nya typer av produktioner där individer eller små team kan publicera mer eller mindre professionella videoserier. Vad jag tycker om med videokommunikation är att även publiken med lätthet kan skapa videosvar, parodier, redigeringar eller fanfiction och därmed skapa en interaktion utan tydliga gränser mellan producenter och konsumenter.
Berättande i spel finns både i mindre skala och större skala. Gemensamt för dem båda är vikten av immersion, musik, ljudeffekter, "cut-scenes", lockande mysterier och karaktärer. Dessa aspekter skapar inte nödvändigtvis en berättelse, men fördjupar den om spelet är av berättande art. Jag reflekterar om hur casual games kanske är vår tids meditation eller avkoppling, i ett samhälle med högt stimulansbehov. Stora spelproduktioner har fördelen av bättre grafik, större omfattning och djupare tidsinvestering. I komplicerade nätverk av berättande kan vissa spel ge spelaren val som påverkar karaktärernas identitetsutveckling och handlingens progression. Val kan till exempel röra vad man säger i dialoger eller vilka styrkor man tilldelar sin protagonist.
Eva Söderberg har också reflekterat om enkelheten med podcastproduktion. "Att göra egna podcasts kan vara något att ta med sig till skolan och låta eleverna spela in någon form av podcast. Tänk vad de skulle jobba med sin muntliga presentation då!" Här kan jag bara hålla med, postcast är en lämplig form att börja med för elever och muntliga redovisningar finns det ju gott om i skolan. Att presentera via podcastinspelning istället för framme vid tavlan kräver ingen avancerad utrustning och tar knappast någon omfattande tid. För elever som är blyga kanske det vore en fördel att träna på att tala framför mikrofonen, innan man är redo att se sin publik i ögonen!
Enligt Lgr11 ska centralt innehåll för åk 1-3 i svenska inkludera "muntliga presentationer och muntligt berättande om vardagsnära ämnen för olika mottagare" (Lgr11 s. 223). Podcasts och webbvideo kan båda bestå av muntliga presentationer eller berättande. Alltså finns det stöd i styrdokumenten för att arbeta med digitalt berättande redan i de tidiga skolåren.
Först handlade det om text och bild i form av Webb 2.0. Digitalt publicerad text har utökade möjligheter jämfört med romaner och pappersmedia. Bloggar kan programmeras och publiceras vid specifika tidpunkter, vilket kan kontrollera textens tempo och skapa läsupplevelser i "real time". Wikis skapar möjligheter för många människor att samarbeta i skapandet i texter och nätverk av texter. I min åsikt är resultaten fantastiska infomationskällor (eller fiktiva skapelser) med stor rikedom, som överstiger de mest ambitiösa projekt som kan produceras av enstaka individer eller team. Bilder kan enkelt delas med Flickr och skapar en stor databas av sökbara foton. Fotografer kan förenas i grupper och skapa samlingar av särskilda typer av fotografier eller skapa fotoberättelser enligt gemensamma regler.
Audio och video delas numera med lätthet via social media. Podcasts är nerladdningsbara ljudfiler som är relativt lätta att producera och även naturliga för allmänheten att ta till sig, människan känner närhet till det talade ordet. Webbvideo har givit möjlighet till nya typer av produktioner där individer eller små team kan publicera mer eller mindre professionella videoserier. Vad jag tycker om med videokommunikation är att även publiken med lätthet kan skapa videosvar, parodier, redigeringar eller fanfiction och därmed skapa en interaktion utan tydliga gränser mellan producenter och konsumenter.
Berättande i spel finns både i mindre skala och större skala. Gemensamt för dem båda är vikten av immersion, musik, ljudeffekter, "cut-scenes", lockande mysterier och karaktärer. Dessa aspekter skapar inte nödvändigtvis en berättelse, men fördjupar den om spelet är av berättande art. Jag reflekterar om hur casual games kanske är vår tids meditation eller avkoppling, i ett samhälle med högt stimulansbehov. Stora spelproduktioner har fördelen av bättre grafik, större omfattning och djupare tidsinvestering. I komplicerade nätverk av berättande kan vissa spel ge spelaren val som påverkar karaktärernas identitetsutveckling och handlingens progression. Val kan till exempel röra vad man säger i dialoger eller vilka styrkor man tilldelar sin protagonist.
Eva Söderberg har också reflekterat om enkelheten med podcastproduktion. "Att göra egna podcasts kan vara något att ta med sig till skolan och låta eleverna spela in någon form av podcast. Tänk vad de skulle jobba med sin muntliga presentation då!" Här kan jag bara hålla med, postcast är en lämplig form att börja med för elever och muntliga redovisningar finns det ju gott om i skolan. Att presentera via podcastinspelning istället för framme vid tavlan kräver ingen avancerad utrustning och tar knappast någon omfattande tid. För elever som är blyga kanske det vore en fördel att träna på att tala framför mikrofonen, innan man är redo att se sin publik i ögonen!
Enligt Lgr11 ska centralt innehåll för åk 1-3 i svenska inkludera "muntliga presentationer och muntligt berättande om vardagsnära ämnen för olika mottagare" (Lgr11 s. 223). Podcasts och webbvideo kan båda bestå av muntliga presentationer eller berättande. Alltså finns det stöd i styrdokumenten för att arbeta med digitalt berättande redan i de tidiga skolåren.
Kommentarer
Trackback
