Gaming: Storytelling on a Small Scale

Kapitel 6 i The New Digital Storytelling tar ännu ett steg mot ökande komplexitet. Vi har talat om audio och video - vidare med spel.

Vi fokuserar nu på "små" spel, casual games. De omtalas kanske inte lika mycket som stora omfattande MMO-spel men spelas ju faktiskt av så många fler människor. I boken Beyond Barbie and Mortal Kombat har jag tidigare lärt mig att casual games är populärt i alla åldersgrupper, vuxna kvinnor är faktiskt en huvudgrupp här. De kanske inte associeras till gaming för det mesta men casual games passar mångas livsstil, korta spel som man kan spela en stund på bussen eller på kafferasten utan att man måste involvera sig i affinity groups eller lägga ned stora tidsinvesteringar.

För berättande i spel menar Bryan Alexander att spelets "immersion of a player in the story's environment" är en central aspekt. Vi lockas till deltagande genom att det finns mycket att hålla reda på i spelet och uppmärksamhet belönas med "consistency of imagination". Till exempel reagerar världen i enlighet med våra handlingar och spelets aspekter håller sig prydligt inom temat (när man väl valt ett pirat-tema för sitt spel bryter man inte temats regler). Även små spel är konsekventa i sitt berättande med texturer, musik, ljudeffekter, karaktärer som passar in. Man använder Plants vs Zombies som ett exempel på casual game med lyckad immersion.



Ljud är ett viktigt element, även om det bara är små MIDI-filer. Soundtrack förmedlar känslor och ljudeffekter ger ett extra lager av feedback till spelaren som ger djup i den fiktiva världen. Jag kan än en gång referera till hur min sambo spelar spel - med ljudet av medan han lyssnar på music eller podcasts. Helt oförståerligt i min mening! Jag kan inte spela utan auditiv feedback, man missar liksom små ledtrådar om vad som händer härnäst.

"Cut scenes" kan användas för att introducera spelets berättelse, föra den vidare eller avsluta den. Ett kort videoklipp är nära kopplat till spelansträngningen innan och kan kännas som en belöning när man uppnår ett mål. Interaktionen spelare-spel gör att man är mer involverad i handling och framsteg än vid till exempel passivt film-tittande. Alla ovanstående komponenter måste inte nödvändigtvis skapa en berättelse, men de förstärker den om den finns närvarande.

För berättande krävs ofta karaktärer. Genom att få spelaren att bry sig om de små pixlarna på skärmen, förvandlas de från grafik till levande karaktärer. Enkla tecknade bilder har även fördelen av högre igenkänning. Detaljerade bilder ser ut som "någon annan", men när man själv måste fylla i tomhet så fyller man med sig själv och egen erfarenhet.

Det är inte bara stora spel och LAN som inkluderar sociala aspekter. Tänk på Facebook och den explosionsartade succéen med Farmville och många andra spel. Själv tycker jag om turtagningsspel som går att spela socialt via mobilen, som WordFeud. Små spel har även fördelen att de kan skapas relativt lätt av små grupper eller privata individer.

Small Worlds är ett intressant exempel på ett mycket enkelt spel med en typ av handling. Du styr karaktären, en liten röd figur bestående av cirka 3 pixlar. Du kan inte dö, bara utforska världen. Alexander liknar det med en dikt i spelform, "a meditative narrative, an unfolding, abstract contemplation". Såhär såg det ut när jag spelade en stund i webbläsaren:



Jag tänker att casual games kanske ska likna en meditation. Kanske är det vår tid och kulturs motsvarighet? Det är inte riktigt socialt accepterat att sätta sig i yogaställning på tåget och säga "aooommmm", men att spela lite spel i mobilen går förstås bra. Det kanske har blivit vår utväg. Det säger ju något om vårt nutida stimulansbehov, vi kan inte ens slappna av utan att utmana och prestera. Jag påminner mig om ett citat ur Att leva i World of Warcraft, där en ung spelare faktiskt jämför fenomenet "grinding" med meditation, att det kan vara avslappnande och rofyllt.

Nästa kapitel behandlar berättande genom spel i större skala.

Social Media Storytelling

Kapitel 5 i The New Digital Storytelling handlar om rikare medieformer i social media. Hittills har vi talat om text och bild, nu går vi vidare med video och audio.

Podcasts är digitala ljudfiler som är nedladdningbara. Denna berättarform kan vara lättillgänglig och nostalgisk för nybörjare eftersom den liknar andra bekanta medieformer: ljudböcker, radio, eller muntliga berättelser från våra lärare, föräldrar, nära och kära. Podcasten kan innehålla en ensam uppläsare eller många röster, musik och ljudeffekter som liknar radiosändningar eller radioteater. Lars Brownworth är ett exempel på en podcastberättare som förmedlar historisk sakprosa. Andra håller intervjuer med olika gäster i varje avsnitt. Romaner kan publiceras i podcastvolymer med några kapitel per volym.

För något om min egen erfarenhet med podcasts, kan jag säga att min sambo är ett stort fan av WWE wrestling. Varje vecka ser han på TV-programmen. Sedan laddar han ner en podcast från Figure Four Daily med Lance Storm och Bryan Alvarez, som är gamla wrestlers med stor insikt i branschen och varje vecka diskuteras det som sker i programmen. Podcasten får stå på medan min sambo spelar spel eller gör något annat (snacka om multitasking). Inspelningen görs mellan de två deltagarna över telefon, så jag kan tänka mig att produktionen är ganska enkelt ordnad, i en enda lång tagning. På så vis är det en smart medieform, enkel produktion med snabb publicering och inbitna fans får ytterligare innehåll och fördjupning till veckans dos med underhållning.

Själv tycker jag om The Ricky Gervais Podcast som tagit världsrekord för populäraste podcast. Jag minns även hur jag i tonåren läste långa intervjuer med J.K. Rowling via MuggleNet som hade transkriberat sina inspelade intervjuer över många, många sidor. Tänk så mycket smidigare det hade varit om de helt enkelt laddade upp inspelningarna som podcasts... Nog om detta, vidare:

Webbvideo tar ytterligare ett steg och kombinerar ljud med rörliga bilder. Video har tagit världen med storm! Varje minut laddas 24 timmar video upp till YouTube. En del berättande här är ompublicerat från annan media som TV och film, annat skapas specifikt för webbvideo av både amatörer och professionella. Ett exempel är lonelygirl15, ett projekt som varade ett par år och bestod av drygt 150 videoklipp som blev allt mer avancerat utformade. Publiken bidrar med kommentarer och "videosvar" som utgör en typ av fanfiction. Återigen finner vi att gränserna mellan medieformer och mellan fiktion/verklighet ofta är otydliga i social media. Olika filmskapare får en nära relation till fans som gärna skapar videosvar, allt från dokumentation av reaktioner till videoredigering av originalklipp till parodier.

Själv är jag fascinerad med YouTube som en plats för att skapa unika publiker och interaktion. Varje populär "kanal" skapar sin egen identitet, sin genre av video, sitt schema för publicering av ny media. Att prenumerera på en kanal och hänga med i varje avsnitt är lättare än att följa ett TV-program. Det är ganska häftigt att dedikerade videoskapare kan bli "partner" med YouTube och försörja sig på att skapa video, kanalerna blir allt mer professionella och på samma gång finns det nära bandet kvar mellan publiken och skaparen. Själv följer jag till exempel Mark Crilley, en mangaförfattare som har ypperligt god kommunikation med sin fanbase. Något annat roligt med YouTube är när "fenomen" tar över och skapar oräkneliga versioner och parodier. Har ni till exempel sett de senaste Harlem Shake-variationerna?

Till sist, ett häftigt exempel på webbvideo som verktyg för utbildning, från RSA Animate:

Web 2.0 Storytelling

Kapitel 4 i The New Digital Storytelling handlar om berättande på den nya webben, web 2.0. Den nya webben karaktäriseras av mikroinnehåll och i detta kapitel talar man om hur berättande kan praktiseras med hjälp av mikroinnehåll på plattformer som bloggar, Twitter, Wikis, sociala bilder och Facebook.

Bloggar har funnits ett bra tag nu så det finns många exempel på berättandeprojekt. Plattformen är även lätt att introducera för nybörjare eftersom formatet kan liknas vid "dagboksskrivande" och andra traditionella medieformer som användarna är vana vid. Bloggar kan användas för att skriva om privatliv, företag och nyheter men även för att skapa fiktion. Berättelser kan publiceras på en ensam blogg eller i ett närverk av olika bloggar, kanske för att visa olika perspektiv, eller i samverkan med andra medieformer.

Jag fastnar för de exempel där bloggens tider ger en extra aspekt av textupplevelse. Texter i bokform publiceras en gång och kan läsas när som helst, men bloggar kan dela upp texter i små bitar och mata läsaren med små munsbitar vid specifika tillfällen. Det finns historiska bloggar som återskapar andra världskriget genom att publicera anekdoter över flera år, vid exakt ett visst antal år efter den verkliga händelsen. Den som följer bloggen kan alltså läsa krigen i "real time". Ett annat exempel är ett Dracula-project som publicerar boken bit för bit, med avsnitt som sker vid midnatt publicerade just vid midnatt. Interaktionen som sker i kommentarfält skapar en virtuell "bokklubb" med alla typer av läsare, de som är nya till boken och inbitna litteraturforskare som bidrar med sitt perspektiv. Min bloggportal tillåter att man skriver inlägg och väljer ett senare datum/tid för publikation och dessa projekt exemplifierar verkligen kreativa sätt att använda denna funktion.

Twitter kan verka som en osannorlik plattform för avancerat berättande, men enkelheten, lättheten och de många aktiva användarna har skapat stor kreativitet. Användare har gått ihop och skapat projekt som statuerar utomjordiska invasioner eller zombie-attacker som ger en illusion av fiktionen som vardagsnära verklighet. Andra skapar mikronarrativ med superkorta berättelser (max 140 tecken). Även här finns historiska och biografiska återskapelser.

Wikis är hemsidor eller dokument som kan redigeras enkelt av många användare utan att gå in i HTML-kod. Exempel på detta är Wikipedia-projektet och liknande sidor, samt Googles mer privata tjänst Google Docs. På så vis kan många människor världen över skapa texter och berättelser tillsammans. Man kan stafett-skriva eller redigera alla delar öppet. Penguin Publishers har till och med drivit ett projekt där allmänheten skrev en roman tillsammans, den grenade av och fick olika versioner och slut. Bryan Alexander tycker att wiki lär oss en viktig läxa: på nätet kommer människor att använda material som jag skapat och det ligger utanför min kontroll.

Själv tycker jag att Wikipedia och liknande specialiserade sidor som fördjupar sig i populärkultur (wiki för Harry Potter, Minecraft, Pokémon, Fallout eller vad du än tycker om) är fantastiska projekt som underlättat mitt liv och förändrat min syn på världens kunskap. Jag har hört lärarkollegor som ojar sig över informationens opålitlighet, men där tycker jag att man får ha rätt förhållningssätt till wiki. När jag bara snabbt vill veta någon faktakunskap är wiki perfekt. Sedan skulle jag förstås inte referera dit som forskningskällor direkt... Tänk dock på att Wikipedia alltid ska lämna källor för sin information, om något skulle verka tveksamt så är det dags att träna källkritik (det kan eleverna också behöva träna på)! Om källa saknas eller källsidan visar sig opålitlig, så sök andra oberoende källor innan du litar på fakta.

Bilder har alltid varit en viktig del i mänsklig kultur. Nu är Flickr det största sociala mediet för delande av bilder. En grupp som heter "tell a story in 5 frames" har strikta riktlinjer för sin form av bildberättande. Flickr kan betraktas som mikroinnehåll eftersom det är mycket lättare att skapa, dela och kommentera än på HTML-baserade webbsidor.

Facebook är världens största plattform för social media. Varje profil är en berättelse om våra liv. Trots Facebooks policy mot fiktiva profiler, finns till exempel en representation av en ung pojkes liv, Henio Zytomirski, född år 1933 och offer till Förintelsen. På en så stor plattform kan vi vänta oss allt fler berättandeprojekt. I nästa kapitel ska jag läsa om rikare sätt att berätta med hjälp av social media.

Som reflektion på detta - tänk så många sätt det finns att publicera text! Jag har alltid varit en skrivande människa och skapat egna berättelser sedan jag kunde hålla en penna. När jag var cirka 12-13 startade jag en ganska lång spökhistoria som aldrig blev riktigt färdig. I gymnasiet skrev jag en roman på engelska om ett futuristiskt samhälle i Storbritannien där musik förbjudits och fått en status liknande illegala droger. Romanen var mitt projektarbete, alla kapitel blev inte riktigt klara utan den har liksom ett hål i mitten där några kapitel ersatts med en sammanfattning av handlingen. Jag har alltid skrivit med en strävan att publicera romaner en vacker dag, men tänk på alla andra möjligheter! Jag kanske skulle starta en bokblogg och lägga ut mina kapitel som följetänger där? Tänk vad spännande att se kommentarer eller om någon skulle fortsätta skriva på mina texter och fylla i de bitar som saknas med egna idéer. Ja, det är nog värt att fungera på. :)

Sammanfattning avsnitt 1

I ett tidigare inlägg har jag skrivit om kapitel 1-3 i boken The New Digital Storytelling. Här kommer min sammanfattning av avsnitt 1.
  • du blickar tillbaka på dina inlägg för respektive kapitel och belyser dina viktigaste lärdomar/reflektioner och slutsatser.
  • kort jämför dina lärdomar/reflektioner och slutsatser med någon eller några kurskamraters.
  • belyser i vilken utsträckning skolans läroplan/er möjliggör arbete med digitalt berättande
Jag har fått en insikt om att digitalt berättande är en fullständigt naturlig fortsättning på en urgammal del av mänsklig kommunikation, knappast en liten nisch utan något som kommer att framträda allt mer i vårt samhälle. Berättande följer de medier vi har tillgång till: muntligt berättande, grottmålningar, handskrivna symboler, tryckta böcker, svartvita bilder, bilder i färg, video och så vidare mot allt mer komplexa och omfattande medier. I nuläget har vi tillgång till nya plattformer som social media och omfattande digital speldesign. Den nya webben karaktäriseras av en nya aspekt med mikroinnehåll som gör det lätt att kommentera, bidra, påverka och kommunicera.

En studiekamrat, Magdalena Larsson, skriver så här: "Samtidigt är det många som tyck glömma att den värld vi (70 talister) växte upp i inte är densamma som för våra barn. Något som jag ser att många i min generation verkar ta för givet. De glömmer att våra 2000 tals ungar är uppväxta med web 2.0 och att det innebär att de inte sett den typ av berättande och icke mediala användningen som vi upplevde. Jag upplever att det är fascinerande (bara hos mina barn) att se hur mycket snabbare där lär sig att läsa, räkna och förstå/tala engelska (har en 5 och en 7 åring båda läser sen de var fyra år tack vare plattor, lek och kalle kunskap spel.)" Se Magdalenas inlägg här.

Det är sant att varje generation alltid förändras. Barn och unga beteer sig inte likadant i alla tider och medelålders eller äldre människor gör det inte heller. Alla tar med sig sin uppväxt och skapar sin egen definition av vad det är att vara tonåring eller 30-åring. Därför lever våra barn inte alls i samma värld som vi gjorde när vi var barn. Just därför är det så viktigt att ligga i framkant när det gäller digital utveckling! Vi som lärare kanske ha svårt att se relevansen med digitala verktyg (vi klarade ju oss så bra utan när vi var små!) men dagens barn behöver helt annan hjälp för att kunna leva i den nya värld som skapas när de blir vuxna. Egentligen ligger skolan alltid i bakkant med utvecklingen, en ny läroplan hinner aldrig implementeras innan den är helt inaktuell igen.

Så hur ser då läroplanen ut i nuläget? Hur möjliggörs arbete med digitalt berättande? Förskolans mål är ganska öppna och strävar till exempel efter att barnen "utvecklar intresse för bilder, texter och olika medier samt sin förmåga att använda sig av, tolka och samtala om dessa" (Lpfö98/10 s. 10), vilket kan tolkas på olika sätt. Vad ingår egentligen i "olika medier"? Någon pedagog kanske tänker film medan en annan har större ambitioner om att inkludera spel, blogg, podcast, animering och allt möjligt. Eftersom Skolverkets mål här är ganska vagt kan man använda det för att motivera använing av alla möjliga medier som man finner relevanta.

Vill man få betyget A i svenska i årskurs 9 krävs det att man kan "kombinera olika texttyper, estetiska uttryck och medier så att de olika delarna samspelar på ett ändamålsenligt och effektivt sätt kan eleven förstärka och levandegöra sina texters budskap" (Lgr11 s. 232). Här krävs ganska mycket av eleven och medieformen är fortfarande ospecifierad som "olika medier". Formuleringen kan dock användas som argument för att välja arbete med digitalt berättande i åk 7-9. Kravet är högt! Eleverna behöver vara väl bekanta med olika digitala uttrycksmedel om de skap kunna levandegöra sina texters budskap. Här krävs mycket arbete men jag tror att eleverna skulle finna större engagemang i att vilja uppfylla detta mål om man väljer mer nytänkande medier, hellre än om man kör fast i det traditionella. Gamla medieformer riskerar att kännas irrelevanta och oanvändbara för dagens ungdomar, som växer upp i en helt ny digital kultur.

Ljudberättelse

Studierna i Visby upptas nu av metod och teori inför C-uppsats. Högt tempo och mycket i huvudet, det orkar jag inte ens blogga om. Så istället tänkte jag skriva lite mer om Digitalt berättande. #2it026
 
Hittade en stund för att göra klart uppgiften Ljudberättelse. Baserat på de korta raderna "The last man on earth sat in a room. There was a knock on the door..." ska vi spela in en ljudberättelse med flera spår, mixade och panorerade för att återberätta handlingen i ljudform.
 
Efter lite övervägande slutade det med att jag använde högläst text i kombination med alla ljud, tyckte att det blev mer spännande då. Kul att bli klar med uppgiften! Så här såg några av spåren ut när jag arbetade i GarageBand:
 

The New Digital Storytelling (kap 1-3)

Boken The New Digital Storytelling är skriven av Bryan Alexander och ingår i kurslitteraturen för min kurs Digitalt berättande och kreativt lärande. Denna uppgift går ut på att sammanfatta bokens första tre kapitel och dela med mig av egna reflektioner.
 
Kapitel 1 heter Storytelling for the Twenty-First Century och börjar med att öppna frågan om vad digitalt berättande egentligen är. Alla möjliga typer av berättande som skapats med digitala teknologier räknas in här, bland annat podcasts, blogg-romaner, digital video, spel, e-böcker och social media. Berättandet kan förmedlas genom en medieform eller sammanfogas av många olika medier samtidigt. Förutom vad det digitala är, måste vi även definiera vad berättelser är. En vanlig förklaring använder Freytags triangel, nämligen teorin om att alla berättelser har en början, en mitt och en slut. Man kan även specificera fler delar i innehållet - problemintroduktion, kris, klimax och upplösning. Många berättelser är kronologiskt linjära, men vissa använder återblickar eller andra tidsmönster. Man kan även säga att berättelser alltid har en mening, till skillnad från rader av data som inte hör samman.

När man jämför begreppen anekdot och berättelse, kan anekdoten beskrivas som en kort, enstaka händelse eller situation. Berättelser är mer komplexa och kan sägas bestå av många anekdoter. En bra berättelse kräver även ett visst element av utmaning. Det problem som uppstår måste vara tillräckligt svårt att övervinna om berättelsen ska bli spännande. Berättelser återfinns inte bara inom fiktion utan även i journalistik, i domstolen, i fallstudier, etiska dilemman och i alla människors vardag. Berättelser finns alltså i alla möjliga former och kommuniseras med alla möjliga medier. Så fort människan uppfunnit ett nytt medie, tar det inte lång tid innan hon vill berätta med hjälp av mediet. I dagens digitala samhälle är det därför inte konstigt att digitalt berättande växer fram. Detta skapar nya möjligheter och definitioner av vad berättelser är och hur de kan utformas.

Jag tycker att kapitlet sammanfattar mycket som egentligen är allmänt känt, men på ett tydligt sätt som gör det fullständigt logiskt och naturligt att människan förstås vill berätta med alla dessa nya verktyg som finns tillgängliga. De senaste åren har läsplattor, smartphones och annan teknik växt explosionsartat och blir en del av vardagen för allt fler människor och allt fler barn. När jag sökte till denna kurs trodde jag att det skulle bli en ganska nischad och liten inriktning, men nu inser jag att digitalt berättande är en fullständigt naturlig fortsättning på en urgammal del av mänsklig kommunikation.

Kapitel 2 heter The First Wave of Digital Storytelling och sammanfattar de former som digitalt berättande tagit sedan de allra första nätverken mellan datorer. De första berättandemiljöer som skapades var helt textbaserade. Fiktion skapades i form av hyper-text som kunde läsas antingen genom att klicka sig vidare till andra delar av texten via länkar på en skärm, eller så kunde man skriva ut ett register av hyper-kort som man navigerade runt mellan. Innan internet fanns publicerades dessa på diskett. Hyper-text var ett steg mer kompliserade än vanliga linjära böcker, eftersom man väljer vilka länkar man klickar sig vidare med. Berättelsen har inte längre en tydlig kronologisk ordning utan läsaren orienterar sig själv. När internet spreds världen över migrerade publiceringen av hyper-texter dit.
 
De första programmerade datorspelen hade inga element av berättande, spel som Pong eller Tetris drevs istället av poängsamlande. Så kom interaktiv fiktion, också text-baserat, där spelaren kunde skriva kommandon som "gå norr" eller "tag äpple" vilket följdes av olika reaktioner i spelet för att föra handlingen framåt. Den första generationen av digitalt berättande använde enkla medel i form av text men hade en tydligt lekfull motivation. Så småningom gick man vidare från text till nästa steg i medieutveckling, nämligen stillbilder. Berättandes spreds till nya användningsområden. Inom utbildning lät man barn visa teckningar som bildspel och läsa in ljudinspelningar som narrativ. Här bildade stillbilder i kombination med ljud en enkel typ av video. Digitalt berättande började bli allt mer accepterat och komplext.

Att utforska digitalt berättande från ett historiskt perspektiv tycker jag är ett effektivt sätt att analysera vad det egentligen är och vilka olika former som finns. Det blir tydligt hur olika medieformer hänger ihop och i vilken ände man kan börja som nybörjare: text är mindre komplicerat än bilder, vilket är mindre komplicerat än ljud och så vidare via video till tredimensionella miljöer och spel.

Kapitel 3 heter The Next Wave of Digital Storytelling Platforms och leder vidare till introduktionen av social media och nya tekniska miljöer som öppnar ytterligare möjligheter. Tre nya trender är här mikroinnehåll, social arkitektur och nya plattformer. Mikroinnehåll är ett namn för delar av hemsidor som till exempel blogginlägg, kommentarer, Twitter-publikationer och liknande. Numera är det enkelt för var och en att skapa mikroinnehåll, något som tidigare endast varit möjligt för individer med stor kunskap om webb och kod. Den gamla webben bestod av ganska konstanta sidor av anonyma författare, medan "den nya webben" eller "Web 2.0" karaktäriseras av en social aspekt där alla kan kommentera och bidra.
 
Spelproduktionen utvecklas också i rask takt på fronter som grafik, narrativ komplexitet och möjligheter till interaktion och samarbete med spelare världen över. Det är en viss skillnad på spel utvecklade för konsoll, som ofta profilerar sig med action-fyllda spel, eller att spel för PC. De socialt fokuserade och komplexa MMO-spelen är särskilt populära för PC. Mindre komplexa är så kallade casual games, som ofta kan spelas direkt i webbläsaren eller på mobila enheter. Nya spelgenrer och hybrider mellan genrer uppstår ständigt. Speltyper värda att notera är till exempel serious games och virtuella världar. Dessa kan vara bra att ha i åtanke när det gäller digitalt berättande, eftersom de inte är belastade med samma negativa rykte som de mest kommersiella spelen.
 
Det är nu jag börjar känna igen min egen upplevlese av dagens digitala landskap, som helt omformats efter introduktion av globala fenomen som Facebook, Wikipedia, Flickr och YouTube. För mig, och jag är säker på att detsamma gäller många andra, så har dessa sajter skapat nya nätverk och helt förändrat sättet jag interagerar och publicerar media. Allt kopplas dessutom allt mer till våra mobila enheter, vilket gör att webben liksom har växt ut i verkligheten och vardagen.
 
Mina tre viktigaste reflektioner:
1. Media har många former med olika grader av komplexitet. Det är först nu som jag börjar inse hur medieformerna förhåller sig till varandra hierarkiskt, vilket är en nyttig kunskap med tanke på de didaktiska beslut som en lärare behöver fatta i sin lektionsplanering. Media kan sorteras efter ökande komplexitet: Text < Bild < Audio < Video < Spel, med många underkategorier där emellan. Jag undrar dock om "svårighetsgraden" ser likadan ut för mindre barn som ännu inte kan läsa? Vad är deras minst komplicerade uttrycksform? Kanske upplever producenten och konsumenten formerna från motsatt håll? Alltså, det är lättast att producera text och svårast att producera spel, medan det är lättare och mer konkret att konsumera spel än att konsumera text (?).
2. Jag har länge känt på mig att webben ser mycket annorlunda ut nu än den gjorde när jag var yngre, men har inte haft några bra begrepp för att sätta ord på detta. Allt verkar liksom höra ihop och interaktionen är större både mellan individer och mellan olika webbplatser. Nu börjar betydelsen av "Web 2.0" bli mer tydlig. Jag hoppas att denna kurs erbjuder fler liknande begrepp så att jag kan utöka min kompetens att kommunicera om digitala fenomen.
3. Berättandekonsten är en urgammal form av samspel mellan människor. När vi gjort grottmålningar, så har vi målat berättelser och anekdoter ur vår vardag. När vi lärde oss att skriva, så skrev vi om våra berättelser. Varje ny medieform fylls omedelbart med vår berättarkonst. På så vis är det fullkomligt naturligt att digitalt berättande följer den lavinartade digitala utvecklingen. Våra barn växer nu upp i en digital värld som är olik den vi själva växt upp i. Just därför ser jag fram emot denna kurs, för att öka min egen medvetenhet om de möjligheter som faktiskt finns - jag vill kunna känna igen och använda mig av dem!

Svar till Mikaela

Hej!
Läser denna kurs även jag och till skillnad från dig är jag helt nollställd på allt vad ljudtekniker heter. Tänkte därför om du kunde tipsa om nå bra program man kan använda sig av, som inte är för komplicerade.
Vill helst använda mig av iPad (om den ens är möjligt till sådant?)
Men har också tillgång till vanlig dator då.

Skulle verkligen uppskatta om du kunde ge några bra nybörjartips.. :)
/ Mikaela
-----------------------------------

Hej Mikaela!
Själv jobbar jag på en MacBook, det lättaste programmet att börja med heter GarageBand. Det duger bra till denna uppgift, man kan dra in och flytta runt mp3-filer, spela in eget om man har mikrofon, låta flera ljud löpa samtidigt i olika "spår", justera volymer, panorera mellan höger-vänster högtalare och redigera ljuden med till exempel eko eller distorsion. Bland annat. Om man är osäker på hur man gör finns det många tutorials på youtube, till exempel den här.
 
Kanske är det möjligt att arbeta med GarageBand även på iPad? Det har jag aldrig provat, men eftersom det också är Apple så kanske det går? Om inte, går det förstås bra att arbeta även med PC. Där brukar många rekommendera Audacity. Jag har inte provat det själv, men det är ett populärt program och även här finns såklart tutorials, till exempel den här.
 
Hoppas att det var till någon hjälp! :)

Uppgift: Starta en blogg!

Idag börjar kursen Digitalt berättande och kreativt lärande (7,5 hp) på distans från Umeå Universitet. Jag ska läsa denna kurs på kvartsfart under hela vårterminen. :)
 
Den allra första uppgiften är starta en blogg. Vilken tur att jag redan har en! Därför har jag nu lagt till kategorin 2it026 (kurskoden) så att mina lärare och kurskamrater i Umeå ska se precis vilka inlägg som är avsedda för dem. Klicka på en kategori till vänster för att se alla inlägg i en viss kategori!
 
Jag har bloggat i många olika former sedan en kurs i textkommunikation på gymnasiet. Denna blogg om lärarutbildning och undervisning har jag drivit sedan våren 2010 och jag har en regelbunden ström av besökare. Jag brukar skriva cirka en gång i veckan om vad vi gör i utbildningen och gör extra inlägg när jag har något särskilt att diskutera. I denna kategori tänker jag fokusera på kursen i digitalt berättande. Kurskamrater och lärare i kursen blir min huvudsakliga målgrupp.
 
Så vad har jag gjort hittills i kursen? Jo, jag har precis fått tillgång till kurshemsidan och eftersom kursen är sprillans ny så har de inte fyllt i all information ännu, bara de första momenten. Jag vet att jag ska läsa The new digital storytelling och A new culture of learning. Den förstnämnda har jag kikat lite på, verkar spännande. I min åsikt finns det inget bättre än en bra berättelse, oavsett form - skönlitteratur, farfars gamla minnen, film, fantasy, påhitt, teater, levande rollspel, sånger med budskap, spel... Berättelsen är urgammal och dess dragningskraft kan översättas till alla uttrycksformer. Det ska bli intressant att se hur ny media skapar möjligheter att vidareutveckla berättarkonsten.
 
De uppgifter jag känner till är dels att vi ska dokumentera med bloggen, nästa moment är att skapa en "ljudberättelse". Ännu lite osäker på om det menas att jag kan läsa in texten och ha ljudeffekter runt om, eller om det är endast ljud utan ord som ska "berätta". Kanske är tolkningen öppen? Ska fundera lite mer på detta.

Som tur är känner jag mig ganska säker på de tekniska bitarna när det gäller ljudinspelning. På gymnasiet läste jag kurserna Ljudmedier A, Ljudmedier B och Ljudteknik A. Jag blev aldrig något ljudtekniskt snille direkt, men grunderna ska jag nog klara av. Ett projekt jag jobbade med var till exempel en ljudbok av Edgar Allan Poes "The Raven", en kort text på vers. Där krävdes det lite ljudeffekter, knarrande dörrar och annat läskigt. Åh, det är så härligt när god litteratur tillåts att beblandas med modern media.
 
Återkommer med nya rapporter när jag kommit igång med litteratur och uppgifter. :)

Nyare inlägg

bloglovin

bloglovin

Blogg listad på Bloggtoppen.se



Vetenskap bloggar

RSS 2.0